Barnsliga argument mot Allâhs resning och nedstigning

För att förneka Allâhs (´azza wa djall) rörelse argumenterar du, al-Marîsî, med barnsliga argument. Du säger att Ibrâhîm (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade när han såg stjärnan, solen och månen:

هَذَا رَبِّي فَلَمَّا أَفَلَ قَالَ لا أُحِبُّ الآفِلِينَ

”Detta är min Herre!” Men när den sjönk [under horisonten], sade han: ”Jag kan inte dyrka något som sjunker och försvinner.”1

Sedan säger du:

”Ibrâhîm svor sig fri från att älska en gud som försvinner.”

Du menar alltså att när Allâh stiger ned från en himmel till en annan eller när Han stiger ned på Domedagen för att döma slavarna, så har Han sjunkit och försvunnit liksom solen och månen sjunker. Följaktligen svor sig Ibrâhîm (´alayhis-salâm) fri från deras herravälde. Om en turk eller romare hade gjort den här jämförelsen skulle han inte klarat av att uttala sig vidrigare och gräsligare än så.

Ve dig! Vilken skapelse säger att när Allâh (ta´âlâ) stiger ned, rör på Sig eller stiger ned på Domedagen, så sjunker Han ned i något liksom solen sjunker under horisonten. Allâh sjunker inte i någon skapelse oavsett om Han stiger ned eller reser Sig, till skillnad ifrån solen, månen och stjärnorna. Han är ovanför allting och omfattar alltid allting; när Han stiger ned och när Han reser Sig upp. Han gör vad Han vill och Han sjunker inte in i något. Allt ödmjukar sig inför Honom. Solen, månen och stjärnorna är skapade skapelser. När de sjunker, sjunker de ned i ett hav av gyttja, vilket Allâh har sagt. Allâh är högre och ädlare än så. Inget omfattar Honom, inget omger Honom.

16:76