Bara ett giltigt hinder för avbruten vallfärd

Imâm Muhammad al-Amîn ash-Shanqîtî (d. 1393)

Adhwâ’-ul-Bayân (1/98)

Allâh (tabârak wa ta´âlâ) sade:

لِلْفُقَرَاء الَّذِينَ أُحصِرُواْ فِي سَبِيلِ اللّهِ لاَ يَسْتَطِيعُونَ ضَرْبًا فِي الأَرْضِ

“Till de behövande som så ger sig hän åt arbetet för Allâh sak att de inte har möjlighet att gå ut i världen.”1

Av alla omnämnda åsikter tycker jag att den åsikt som är mest övervägande utifrån bevis är den som delades av Mâlik, ash-Shâfi´î och Ahmad i en av hans två rapporteringar, nämligen att förhindret i versen åsyftar fiendens förhindring. Samtidigt kan den som drabbas av sjukdom eller någonting annat endast frigöra sig ur Ihrâm genom att utföra ´Umrah. Kring detta uppenbarades versen:

وَأَتِمُّواْ الْحَجَّ وَالْعُمْرَةَ لِلّهِ فَإِنْ أُحْصِرْتُمْ فَمَا اسْتَيْسَرَ مِنَ الْهَدْيِ

“OCH FULLGÖR vallfärden, såväl den större som den mindre, till Allâhs ära; men om omständigheterna hindrar er, ge då vad ni har möjlighet att ge som offergåva.”2

Framför allt med tanke på åsikten som säger att tillstånd sträcker sig inte bortom dess gränser, vilket flera lärde säger.

12:273

22:196