Apropå personen som vaknar med mat i munnen, kan frågan endast se ut på två sätt:

Det första: Att det är en liten mängd som inte går att spotta ut. Om man då sväljer denna mängd, är fastan inte bruten, ty det är omöjligt att göra sig kvitt den. Ibn-ul-Mundhir sade:

”De lärde är ense om detta.”

Det andra: Att det är en stor mängd som går att spotta ut. Om man spottar ut matbiten, är ingen skada skedd. Skulle han däremot svälja den avsiktligt, anser majoriteten att fastan är bruten. Abû Hanîfah sade:

”Den är inte alls bruten. Det måste fastna mat mellan tänderna som inte går att undvika. Således gäller detta och saliven en och samma sak.”

Vi [Hanâbilah] anser att den fastande som vet att han fastar och frivilligt sväljer maten som går att spotta ut, har brutit fastan. Samma sak  gäller om han skulle börja äta i detta tillstånd. Detta skiljer sig från saliven som inte går att spotta ut. Om det då sägs att det visst går att spotta ut saliven, säger vi:

”Det är inte all saliv som kommer ut.”

Och om han skulle förbjudas att svälja något av saliven, skulle han inte klara av att låta bli att svälja något.