Att gå till en person är inte synonymt med att gå till hans grav

Publicerad: 2005-01-09
Författare: Imâm Muhammad bin Bashîr as-Sahsawânî
Källa: Siyânat-ul-Insân min Waswasat-ish-Shaykh ad-Dahlân

 

Imâm Muhammad bin Bashîr as-Sahsawânî (rahimahullâh) sade då han avvisade Ahmad Zaynî ad-Dahlân, hans bok ”ad-Durar as-Sunniyyah fîr-Radd ´alâ al-Wahhâbiyyah” och hans ”bevis” för att be profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) om medling:

”Gällande hans ord: ”Angående bevis från Boken, är det Hans (ta´âlâ) Ord:

وَلَوْ أَنَّهُمْ إِذ ظَّلَمُواْ أَنفُسَهُمْ جَآؤُوكَ فَاسْتَغْفَرُواْ اللّهَ وَاسْتَغْفَرَ لَهُمُ الرَّسُولُ

”Men om de kom till dig efter att de hade gjort sig själva orätt med sin synd för att be om
Allâhs förlåtelse, och om sändebudet bad om förlåtelse för dem…”[1] ”

Jag säger: Att använda sig av denna vers som bevis är osunt ur flera synvinklar.

Den första – Vad menar han när han säger att versen manar hela samfundet till att gå till honom (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam)? Om han menar hela samfundet, är det fel, ty versen handlar om ett särskilt folk, vilket kommer att nämnas. Inte heller förekommer det någon generell text så att det skall sägas att poängen ligger i den generella texten och inte i anledningen till varför den har uppenbarats. Faktum är att
samtliga ord som antyder samfundet i denna vers är pronomen [2] samtidigt som det redan har antytts att det inte förekommer någon generalisering i pronomen. Därför har de som använder sig av denna vers, som as-Subkî, al-Qastalânî och Ibn Hadjar al-Makkî [3] , inte hållit fast vid den generella texten. Inte ens ad-Dahlân har nämnt det. Vad berör ad-Dahlâns ord i vilket han följer as-Subkî, al-Qastalânî och Ibn Hadjar al-Makkî och att versen är generell eftersom nämnaren är generell, är det inte alls Qur’ânen som utgör beviset utan Qiyâs[4] .

Den andra – ad-Dahlân låter versen som säger att man skall gå till honom (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) vara generell och omfattande och gäller på så sätt att man går till honom (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) under hans livstid och till hans grav efter att ha dött. Detta gör han utan att veta att den generella texten enbart gäller om det rör sig om synonymer. Att gå till en persons grav är inte synonymt till att gå till en person, varken språkligt, teologiskt eller ens traditionellt. Att gå till en person betyder endast att gå till själva personen. Inte heller förstås någon adderad faktor [5] . Om han då skulle hävda att man från denna vers förstår att det rör sig om en adderad faktor, säger vi till honom: Förstår man av det alla adderade faktorer, eller är det korrekt att bifoga alla adderade faktorer till mannen, eller är frågan särskild och på så sätt enbart handlar om graven?

Det första alternativet har ingen förnuftig människa som åsikt.

Om han däremot skulle välja det andra alternativet, sägs det: Din ogiltiga åsikt fordrar att man säger ”att gå till en man” är som att säga att man går till mannens hus, hans hustrur, hans barn, hans släkt, hans folk, hans följeslagare, hans slavinna, hans födelseort, hans sittningar, hans brunnar, hans trädgårdar, hans moské, hans stad, hans hem och hans tillflyktsstad – och detta fordras enbart av en dum och okunnig människa.

Skulle han välja det tredje alternativet, sägs det: Var är beviset för denna förståelse? Han kommer varken att finna något bevis i språket, traditionen eller religionen. Ser du inte att både de som är med oss och mot oss säger om att gå till en annan grav än profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) grav:

”Han gick till graven och inte till personen i sig.”

Ingen förnuftig människa förstår av denna åsikt att han gick till mannens grav.

Härmed ser vi att det är en sak att gå till en person, och att det är en helt annan sak att gå till personens grav, på samma sätt som det är en sak att gå till en person och en helt annan sak att gå till de ovanstående frågorna [6] . Inget av dessa ord är synonymt till ett annat.

När detta är bekräftat och etablerat, ser vi att åsikten om att bege sig till sändebudet omfattar både sändebudet och hans (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) grav är precis som åsikten om att en människa är människan och hennes häst. Detta kallas för att dela upp en sak till sig själv och andra [7] och detta är ogiltigt enligt de förnuftigas samstämmighet. Det är så här de har gjort då de fick bön om förlåtelse hos honom (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) verka allmän och omfattande och följaktligen sade de att man ber honom hos honom då han lever och vid hans grav då han är död – trots att be om förlåtelse vid hans grav inte är synonymt till att be om den hos honom.

Den tredje – Han säger: ”Denna dom är något som inte upphör med hans död.”

Detta uttalande saknar bevis. Att denna dom visst upphör är inget långsökt, liksom det mindre och större ledarskapet[8] , Djihâd, bönen, fastan, vallfärden, allmosegivandet, bevarandet av släktbanden, påbud av gott och förbud av ont har upphört efter hans död. Om personen då säger att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) är levande i graven, vad betyder då att hans handlingar upphör med döden?

Den fjärde – Han säger: ”Vad gäller hans (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) bön om förlåtelse, gäller det samtliga troende. Han (ta´âlâ) sade: ”Be om förlåtelse för dina synder och för alla troende män och kvinnor.”” [9]

Detta antagande är falskt. Detta klargörs när man ser att sändebudets (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) bön om förlåtelse i versen:

Men om de kom till dig efter att de hade gjort sig själva orätt med sin synd” [10]

är en uppskjuten bön om förlåtelse som äger rum först efter att det orätta har ägt rum. Ordet ”bad om förlåtelse” i ”om sändebudet bad om förlåtelse för dem” är en konjunktion [11] till ”be om Allâhs förlåtelse”, vilket är klart och tydligt, eller så är det en konjunktion till ”om de kom till dig”, vilket as-Subkî hävdar i ”Shifâ’-us-Saqâm”. Vilken underförstådd mening man än väljer, äger bönen om förlåtelse rum först efter synden.

Vad gäller den första typen, kommer ”be om Allâhs förlåtelse” efter ”om de kom till dig” och en konjunktion och det den är konjunktion till har samma dom. På så sätt kommer ”om sändebudet bad om förlåtelse för dem” efter ”om de kom till dig”, ”om de kom till dig” efter ”gjort sig själva orätt”. Det som kommer efter något som kommer efter något, kommer även efter det.

Angående den andra typen och att ”om sändebudet bad om förlåtelse för dem” är en konjunktion till ”om de kom till dig”, ”om de kom till dig” kommer efter ”gjort sig själva orätt” och att sändebudets (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) bön om förlåtelse äger rum efter synden, får man reda på att den allmänna bönen som han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) är beordrad i Orden: ”Be om förlåtelse för dina synder och för alla troende män och kvinnor” inte är tillräckligt nog. I kapitlet ”al-Mumtahinah” sägs det:

يَا أَيُّهَا النَّبِيُّ إِذَا جَاءكَ الْمُؤْمِنَاتُ يُبَايِعْنَكَ عَلَى أَن لَّا يُشْرِكْنَ بِاللَّهِ شَيْئًا وَلَا يَسْرِقْنَ وَلَا يَزْنِينَ وَلَا يَقْتُلْنَ أَوْلَادَهُنَّ وَلَا يَأْتِينَ بِبُهْتَانٍ يَفْتَرِينَهُ بَيْنَ أَيْدِيهِنَّ وَأَرْجُلِهِنَّ وَلَا يَعْصِينَكَ فِي مَعْرُوفٍ فَبَايِعْهُنَّ وَاسْتَغْفِرْ لَهُنَّ اللَّهَ إِنَّ اللَّهَ غَفُورٌ رَّحِيمٌ

”Profet, när troende kvinnor kommer till dig för att avlägga trohetsed – att inte sätta något, vad det än är, vid Allâhs sida, att inte stjäla, att inte begå otukt, att inte döda sina egna barn, att inte sprida förtal som de själva diktat upp och att aldrig vägra dig lydnad i det som är rätt och rimligt – tag då emot deras trohetsed och be Allâh förlåta dem deras synder; Allâh är ständigt förlåtande, barmhärtig.”[12]

På så sätt fick man reda på att en allmän bön om förlåtelse som han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) är beordrad inte räcker till. Faktum är att han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) en andra gång beordrades att be om förlåtelse, nämligen då han skulle bli lovad trohetseden och ånger från avguderi och synder.” [13]


[1] 4:64.

[2] Dhamâ’ir.

[3] Ahmad bin Hadjar al-Haytamî al-Makkî ash-Shâfi´î. Detta är alltså inte Imâm Ibn Hadjar al-´Asqalânî, författaren till ”Fath-ul-Bârî”.

[4] Analogi. ´Allâmah Ibn ´Uthaymîn (rahimahullâh) definierade ”Qiyâs” och sade:

”Att jämföra en förgrening med en grund inom en viss dom med hjälp av en gemensam nämnare. Förgreningen är det man jämför med. Grunden är det som jämförs. Domen är ett Sharî´ah-baserat bevis som fordrar plikt, förbud, sundhet, ogiltighet eller dylikt. Den gemensamma nämnaren är anledningen till att grundens dom gäller.” (al-Wusûl ilâ ´Ilm-il-Usûl, sid. 61)

[5] Amr Zâ’id.

[6] Imâmen (rahimahullâh) menar mannens hustrur, barn o s v.

[7] Taqsîm-ush-Shayy’ ilâ Nafsih wa ilâ Ghayrih.

[8] Shaykh Muhammad Rashîd Ridhâ (rahimahullâh) kommenterade:

”Det lilla ledarskapet är att leda någon i bönen och det stora är att leda kalifatet.” (Kommentar till ”Siyânat-ul-Insân”, sid.26)

[9] 47:19.

[10] 4:64.

[11] Ma´tûf.

[12] 60:12.

[13] Siyânat-ul-Insân, sid. 23-27.