Om man äter och tror att gryningen ännu inte har gått in då den i själva verket har gjort det, eller bryter fastan och tror att solen har gått ned då den i själva verket inte har gjort det, får man ta igen den dagen. Denna åsikt har de flesta lärde.

´Urwah, Mudjâhid, al-Hasan och Ishâq anser att man inte skall ta igen den dagen. Zayd bin Wahb sade:

“”En dag i Ramadhân under ´Umar bin al-Khattâbs kalifat satt jag i Allâhs sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) moské. En stor skål med drycker i sattes framför oss. Den hade skickats från Hafsahs hushåll. Vi trodde att solen hade gått ned och till följd därav drack vi. Efter ett tag klarnade himlen och solen kom fram. Människorna började säga att vi skulle ta igen den dagen. Då sade ´Umar: ””Jag svär vid Allâh att vi inte skall ta igen den. Vi ville inte synda.”””

Ett annat bevis de använder sig av är att de inte avsåg att äta under fastan. Således måste man inte ta igen den dagen på samma sätt som den glömske inte heller måste göra det.

Vi -– Hanâbilah –- säger att han har brutit fastan efter att ha ätit frivilligt samtidigt som han kom ihåg fastan. Sålunda har han brutit den på samma sätt som om han skulle fasta under Tviveldagen. Detta rör sig om okunnighet om tiden och därför ursäktas det inte på samma sätt som okunnighet om den första Ramadhân inte ursäktas. Likaså är det möjligt att undvika denna situation. Vad rapporteringen beträffar, rapporterade al-Athram att ´Umar hade sagt:

“”Den som åt skall ta igen den dagen.””

Detta har rapporterats av Mâlik i ””al-Muwatta’”'”.

Dessutom sade ´Umar:

“”Det är enkelt att ta igen den dagen.””

Hishâm bin ´Urwah berättade att hans hustru Fâtimah berättade att Asm⒠hade sagt:

“”En mulen dag bröt vi fastan under Allâhs sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) tid. Efter ett tag kom solen fram.” Då sades det till ´Urwah: “”Beordrades de att ta igen dagen.” Då svarade ´Urwah: “”Man måste ta igen dagen.””