Publicerad: 2008-04-15
Författare: Imâm Ibn Qudâmah al-Maqdisî
Källa: al-Mughnî (10/100-101)
Dâr ´Alâm-il-Kutub, (1419/1999)

Allt som kan utgöra ett pris i handel och avlöning i tjänster som kontanter och lån, litet belopp och stort belopp samt nytta i en fri man, slav eller andra – kan likaså utgöra en bröllopsgåva. ad-Dâraqutnî rapporterade med sin berättarkedja att Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade (i betydelse):

”Gift er med singla kvinnor och ge ´Alâ’iq.” De sade: ”Allâhs sändebud vad är ´Alâ’iq för något?” Han sade: ”Det familjerna är nöjda med, även om det skulle vara en kvist från Arâk[trädet].
[1]

Rapporterad av al-Djûzdjânî.

Denna åsikt har Mâlik och ash-Shâfi´î.

Abû Hanîfah sade:

”En fri mans nytta kan inte vara en bröllopsgåva eftersom det inte anses vara en egendom. Allâh (ta´âlâ)
sade:

أَن تَبْتَغُواْ بِأَمْوَالِكُم

”… och erbjuda henne något av er egendom.”” [2]

Vad oss – Hanâbilah – beträffar, följer vi Allâhs (ta´âlâ) ord:

قَالَ إِنِّي أُرِيدُ أَنْ أُنكِحَكَ إِحْدَى ابْنَتَيَّ هَاتَيْنِ عَلَى أَن تَأْجُرَنِي ثَمَانِيَ حِجَجٍ

”Han sade: ”Jag vill ge dig en av mina döttrar till hustru, på villkor att du stannar i min tjänst i åtta år.”” [3]

Ett annat bevis vi följer är hadîthen vi nyligen har nämnt. I och med att handlingen är en nytta, får den ersättas i tjänster. Sålunda är det tillåtet att den används som en bröllopsgåva.

[1] 3/244.

[2] 4:24.

[3] 28:27.