Fråga: Hur skall man förhålla sig till Shaykh Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb al-Wasâbîs senaste uttalande i Hadramaut om Shaykh al-Hadjûrî?

Svar: Jag brukade säga förr och jag säger det igen: varför blev vi inte frågade när Ahl-us-Sunnahs Mashâyikh förtalades? Varför fick vi inte frågan om hur man skall förhålla sig till personen som säger att Shaykh Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb al-Wasâbî är fiende till Sunnah och att han bär på Satans fana och att det verkar som att han är elev till [hycklaren] ´Abdullâh bin Ubayy bin Salûl? Varför blev vi inte frågade om detta? Varför blev vi inte frågade om boken i vilken det står att Shaykh Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb [al-Wasâbî] angriper Salafiyyahs principer?

Varför blev vi inte frågade när det sades att Shaykh ´Ubayd är en av lurendrejarnas lurendrejare och att det finns risk för att han faller i avfall och att han är en fiende till Sunnah?

Varför blev vi inte frågade när det sades att Shaykh as-Sawmalî konspirerar mot Salafiyyah och att han tar till sig människor med hjälp av pengar?

Varför frågades vi inte då till skillnad från nu? Är det först nu som människorna har förstått att vi har rätt att bli frågade? Vi är inte ålagda att svara. Vi har talet från Shaykh al-Wasâbî eller talet från al-Hadjûrî och hans anhängare. De lärda får titta. Den som har bevis för det som han säger, accepteras av de lärda.

Därtill kan man fråga sig om Shaykh al-Wasâbîs ord hör till två kollegors dispyt? Nej, det gör det inte. Detsamma gäller Shaykh ´Ubayds ord, Shaykh Rabî´s ord och Muhammad bin Hâdîs ord. De hör inte till två kollegors dispyt. Två kollegors dispyt härrör från ett bråk och inbördes problem. Exempel på det är när det sades till Imâm Mâlik att Ibn Ishâq hade sagt:

”Ge mig Mâliks Fiqh så skall jag behandla den.”

Han sade då:

”Lurendrejarnas lurendrejare.”

De lärda sade att Imâm Mâlik sade detta utav irritation. Detta hör inte till den typen. Detta är istället en kritik med vilken personen avser att fullborda teorin med hjälp av sina bevis. Exempel på det är att säga att en person är pålitlig respektive svag. Därefter tittar de lärda ifall det finns bevis i frågan eller inte. Däremot är kollegornas dispyt baserad på ett inbördes och världsligt bråk eller sektbaserade olikheter som att stämpla andra för att vara Shî´ah, Nawâsib, Khawâridj eller Murdji’ah. Det är dock fel att tillämpa denna princip i alla situationer. Detta hör inte till kollegornas dispyt. Detta tal är avsett och personen som uttalar det är riktigt lugn och sansad när han säger det. Om talet är avsett och det stöds av bevis, accepteras det från honom och inte annars. Så är även fallet när en imam säger att någon är svag. Om de lärda finner bevisen för det, accepteras han ord och inte annars.