Imâm Muhammad Nâsir-ud-Dîn al-Albânî (d. 1420)

at-Tankîl bi mâ fî Ta’nîb al-Kawtharî min al-Abâtîl (2/64)

al-Kawtharî sade:

”Under den förislamiska epoken ansågs ´Aqîqah vara obligatorisk medan islam tillåter handlingen utan att förpliktiga den enligt Abû Hanîfah och hans anhängare.”

Det finns inget bevis i Sunnah som vittnar om al-Kawtharîs uttalande om att ´Aqîqah ansågs vara obligatorisk under den förislamiska epoken. Det finns ingenting i Sunnah-böckerna som intygar det. Det är endast ett påstående från honom för att kunna bygga vidare på sin tolkning vars falskhet författaren (rahimahullâh) avfärdade med definitiva bevis. Vad som ytterligare bevisar den tolkningens falskhet och att Abû Hanîfah själv inte delade den åsikten är att Imâm Muhammad sade:

”´Aqîqah utövades under den förislamiska epoken och i islams begynnelse. Därefter avskaffade Udhhiyah alla tidigare former av slakt.”1

Han konkretiserade att ´Aqîqahs legitimitet var avskaffad – är det tillåtet att utöva något avskaffat?

Om det hade funnits någon opartiskhet i al-Kawtharî skulle han i stället ha ursäktat Abû Hanîfah med någon giltig ursäkt, stött Sunnah minst lika mycket som han stödjer sin imam och känt svartsjuka för att den inte praktiseras. I stället betraktar han ´Aqîqah som endast en tillåten handling, som en slakt i mängden varifrån man endast avser att äta kött. Om al-Kawtharî hade varit opartisk skulle han ha sagt detsamma som Abûl-Hasanât al-Laknawî. Visserligen var han också Hanafî, men skillnaden mellan dem är enorm. al-Laknawî sade när han kommenterade Imâm Muhammads föregående uttalande:

”Om han menade att handlingen var rekommenderad eller föreskriven under den förislamiska epoken, varefter islam förkastade dess rekommendation och legitimitet, så är det påståendet inte godkänt. Ansedda böcker inom Hadith är fulla av hadither som gör gällande att ´Aqîqah är en föreskriven och rekommenderad handling.”