Änkan före islam

Imâm Muhammad bin ´Alî ash-Shawkânî (d. 1250)

Fath-ul-Qadîr (1/663)

Allâh (´azza wa djall) sade:

يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُواْ لاَ يَحِلُّ لَكُمْ أَن تَرِثُواْ النِّسَاء كَرْهًا وَلاَ تَعْضُلُوهُنَّ لِتَذْهَبُواْ بِبَعْضِ مَا آتَيْتُمُوهُنَّ إِلاَّ أَن يَأْتِينَ بِفَاحِشَةٍ مُّبَيِّنَةٍ

”TROENDE! Det är inte tillåtet för er att ärva kvinnorna mot deras vilja; och ni får inte förhindra dem från giftermål för att kunna återta något av vad ni har gett dem, såvida de inte bevisligen har gjort sig skyldiga till grovt oanständiga handlingar.”1

Versens betydelse klargörs av anledningen bakom dess uppenbarelse. al-Bukhârî och andra återberättade Ibn ´Abbâs (radhiya Allâhu ´anhumâ) som sade:

”När en man dog förr i världen, var det hans anhöriga som förfogade över hans hustru2. Antingen gifte sig någon av hans anhöriga med henne, eller också gifte de bort henne, eller så gjorde de inte det heller. De bestämde alltså mer över henne än vad hennes egen familj gjorde. Då uppenbarades denna vers.”

Hos Abû Dâwûd heter det:

”En man ärvde sin släktings hustru; antingen förbjöd han henne att gifta om sig eller också lät han henne vara mot att hon gav honom sin brudgåva.”

Hos Ibn Djarîr och Ibn Abî Hâtim står det:

”Om hon var vacker, gifte han sig själv med henne. Om hon var ful lät han henne bo hos honom tills hon dog så att han kunde ärva henne.”

Anledningen har alltså återberättats med olika formuleringar.

يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُواْ لاَ يَحِلُّ لَكُمْ أَن تَرِثُواْ النِّسَاء كَرْهًا

Det är inte tillåtet för er att ärva kvinnorna mot deras vilja…”

Ni får inte beslagta kvinnorna via arv och påstå att ni har mer rätt till dem varvid ni låter dem stanna hos er.

وَلاَ تَعْضُلُوهُنَّ لِتَذْهَبُواْ بِبَعْضِ مَا آتَيْتُمُوهُنَّ

… och ni får inte förhindra dem från giftermål för att kunna återta något av vad ni har gett dem…”

Ni får inte sätta stopp för dem att gifta om sig med andra män bara för att ni ska ärva dem när de dör eller för att ni ska pressa dem på brudgåva vid eventuellt giftermål. az-Zuhrî och Abû Midjliz sade:

Till deras vana hörde att när en gift man dog, kunde hennes styvson eller någon annan av hans anhöriga kasta ett tyg på henne för att visa att han bestämde mer över henne än vad hon själv och hennes familj gjorde. Om han ville gifta sig med henne med samma brudgåva som den döde tidigare hade gett till henne, gjorde han det. Om han ville gifta bort henne till någon annan, gjorde han det och behöll hela hennes brudgåva. Om han ville förbjuda henne från giftermål för att hon skulle betala sig fri med arvet hon ärvt från sin döde make eller invänta hennes bortgång för att beslagta hennes egendomar, gjorde han det.”

14:19

2Om två bröder bor tillsammans och den ene dör utan att lämna någon son efter sig, skall änkan inte gifta om sig med någon utanför släkten, utan hennes svåger skall ligga med henne, han skall ta henne till hustru och göra sin svågerplikt mot henne. 6Den förste son hon föder skall räknas som den döde broderns, så att hans namn inte utplånas i Israel. (Femte Moseboken 25:5)