Ånger och välgörenhet

Imâm Ismâ´îl bin Kathîr ad-Dimashqî (d. 774)

Tafsîr al-Qur’ân al-´Adhîm (2/506)

Allâh (´azza wa djall) sade:

أَلَمْ يَعْلَمُواْ أَنَّ اللّهَ هُوَ يَقْبَلُ التَّوْبَةَ عَنْ عِبَادِهِ وَيَأْخُذُ الصَّدَقَاتِ وَأَنَّ اللّهَ هُوَ التَّوَّابُ الرَّحِيمُ

Vet de inte att det är Allâh som tar emot Sina slavars ånger och offergåvor, och att Allâh är Den som går den ångerfulle till mötes, den Barmhärtige?”1

Detta är en uppmaning till ånger och välgörenhet som båda raderar och stryker synder. Han (ta´âlâ) berättar att var och en som ångrar sig inför Honom och skänker välgörenhet från lovlig inkomst, godtar Allâh den och tar den i Sin högra hand för att sedan nära den åt handlaren så att exempelvis en dadel blir som Uhud. Abû Hurayrah (radhiya Allâhu ´anh) berättade att Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

”När slaven skänker något gott, godtar Allâh det och tar det i Sin högra hand för att sedan nära det åt er, liksom ni när era fålar, så att det blir som Uhud. När en man skänker en matbit närs den i Allâhs händer så att den blir som Uhud. Se därför till att skänka välgörenhet!”2

Det bekräftas av Allâh (´azza wa djall) ord:

أَلَمْ يَعْلَمُواْ أَنَّ اللّهَ هُوَ يَقْبَلُ التَّوْبَةَ عَنْ عِبَادِهِ وَيَأْخُذُ الصَّدَقَاتِ وَأَنَّ اللّهَ هُوَ التَّوَّابُ الرَّحِيمُ

Vet de inte att det är Allâh som tar emot Sina slavars ånger och offergåvor, och att Allâh är Den som går den ångerfulle till mötes, den Barmhärtige?”

´Abdullâh bin Mas´ûd (radhiya Allâhu ´anh) sade:

Välgörenheten hamnar i Allâhs (´azza wa djall) hand innan den hamnar i tiggarens hand.” Därefter läste han upp:

أَلَمْ يَعْلَمُواْ أَنَّ اللّهَ هُوَ يَقْبَلُ التَّوْبَةَ عَنْ عِبَادِهِ وَيَأْخُذُ الصَّدَقَاتِ وَأَنَّ اللّهَ هُوَ التَّوَّابُ الرَّحِيمُ

Vet de inte att det är Allâh som tar emot Sina slavars ånger och offergåvor, och att Allâh är Den som går den ångerfulle till mötes, den Barmhärtige?”3

19:104

2 ´Abdur-Razzâq (20050). adh-Dhahabî sade:

Dessa hadîther är autentiska.” (Ithbât-ul-Yad (4))

3al-Arba´ûn fî Dalâ’il-it-Tawhîd, sid. 55