Allâhs fasta

Publicerad: 2009-08-29
Författare: Imâm Zayn-ud-Dîn bin Radjab al-Hanbalî (d. 795)
Källa: Latâ’if-ul-Ma´ârif, sid. 210-213

Vad berör Allâhs ord [om fastan]: ”Den är Min”, så bifogar Allâh (´azza wa djall) fastan till Sig själv till skillnad från alla andra handlingar. De lärda, Sûfiyyah och andra har diskuterat en hel del om dess innebörd. De två bästa är:

1 – Fastan handlar enbart om att lämna själens andel och ursprungliga lustar som den naturligt tenderar till för Allâhs (´azza wa djall) skull. Detta finns inte i någon annan dyrkan än i fastan.

Vad berör Ihrâm, så undviker man samlag och allting som leder till samlag som parfymer och liknande. Men vissa lustar förblir fortfarande som mat och dryck. Detsamma gäller I´tikâf även om det är en del av fastan.

Vad gäller bönen, så stämmer det att den bedjande undviker samtliga lustar under tiden som den förrättas. Men skillnaden är att bönen inte varar länge. Den bedjande saknar inte mat och dryck under tiden som han förrättar bönen. Faktum är att han är förbjuden från att förrätta bönen om maten är serverad och han lockas av den till dess att han äter och stillar sina behov. Därför är det beordrat att äta middag innan bönen. Det finns lärda som anser det till och med vara tillåtet att dricka under den frivilliga bönen. Det brukade bland annat Ibn-uz-Zubayr göra och det är en av Imâm Ahmads åsikter.

Fastan är rena motsatsen. Personen fastar hela dagen utan att finna någon lust till dessa omnämna handlingar. Detta gäller särskilt under sommardagar på grund av deras hetta och längd. Således har det rapporterats att det hör till den troendes kännetecken att fasta på sommaren. Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) fastade Ramadhân under resa och hetta till skillnad från hans följeslagare. Abûd-Dardâ’ sade:

”Vi reste tillsammans med Allâhs sändebud i Ramadhân. Vi lade våra händer ovanpå våra huvuden utav hetta. Den ende som fastade var Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och ´Abdullâh bin Abî Rawâhah.”1

Vissa av Salaf sade:

”Paradiset till den som lämnar sina närvarande lustar för ett dolt löfte som han inte har sett.”

När den troende fastaren inser att hans Herres välbehag ligger i att lämna lustarna, låter han sin Herres välbehag gå före sin egen lust. Sålunda omvandlas de uteblivna lustarna för Allâhs skull för att han vet att Allâh ser honom och för Hans belöning och straff till en njutning som är starkare än njutningen av att uppnå dessa lustar i enrum. Detta gör han bara för att uppnå sin Herres välbehag före sin egen. Faktum är att den troende hatar att göra detta i enrum mer än att få uppleva smärtan av slag.

Därför finns det många troende som föredrar att bli misshandlade i stället för att bryta fastan utan någon ursäkt för att de vet att Allâh hatar att man bryter fastan i denna månad. Detta är ett tecken på tro då en person hatar att tillfredsställa sina känslor för att han vet att Allâh hatar det. Vissa av Salaf sade:

”Det hör inte till kärlekens kännetecken att älska något din älskling hatar.”

2 – Fastan är en hemlighet mellan tjänaren och hans Herre. Ingen annan än Allâh känner till den eftersom den är sammansatt av en dold avsikt och utlämnandet av lustar som i vanliga fall utförs i enrum. Därför sägs det att änglarna inte skriver upp den. Dessutom sägs det att handlingen inte består av ögontjäneri. Det sade Imâm Ahmad och andra.

Denna förklaring valde Abû ´Ubayd och andra. Den kan dock ha ett samband med den första förklaringen. Att en person lämnar det hans själ ropar efter för Allâhs skull på så sätt att ingen annan än Han som befaller och förbjuder honom känner till det, tyder på hans sanna tro. Allâh (ta´âlâ) älskar att Hans tjänare dyrkar Honom i hemlighet och de som älskar Honom älskar att dyrka Honom i hemlighet. Vissa av dem ville till och med dyrka Allâh utan att änglarna som skriver upp handlingarna kände till det. När en av dem fick sin dyrkan avslöjad, sade han:

”Det här livet var endast fint så länge min dyrkan till Honom skedde i hemlighet.”

Därefter bad han om att få dö och dog.

Människor som älskar varandra känner svartsjuka över att någon obehörig skall känna till hemligheterna som de har med dem de älskar samt älskas av.

1 al-Bukhârî (1945) och Muslim (1122).