al-Djuwaynî anammar Salafs dogm på dödsbädden

Imâm Abûl-Ma´âlî ´Abdul-Malik bin ´Abdillâh al-Djuwaynî ash-Shâfi´î sade i ”ar-Risâlah an-Nidhâmiyyah”:

De lärde är oense om den bokstavstrogna skildringen i Qur’ânen och Sunnah. Vissa anser att de ska tolkas. Salafs imamer tolkade däremot inte och valde istället att framföra dem ordagrant och anförtro Herren (subhânah) deras betydelser. Religionen som jag behagas av och dyrkar Allâh med är att följa Salaf, anamma de definitiva bevisen i Qur’ânen och Sunnah i sakfrågan och att samfundets samstämmighet utgör ett följt argument. Om det hade varit tillåtet eller obligatoriskt att tolka det bokstavliga skulle de månat om det mer än vad de månade om förgreningarna. Att följeslagarna och efterföljarna inte tolkade bevisar att det ska vara den följda vägen. Låt därför verserna om resningen, ankomsten och:

مَا مَنَعَكَ أَن تَسْجُدَ لِمَا خَلَقْتُ بِيَدَيَّ

Vad avhöll dig från att falla ned inför den som Jag har skapat med Mina händer?”1

vara utmed den.”

Abûl-Hasan al-Qayrawânî berättade i Naysâbûr att han hörde Abûl-Ma´âlî al-Djuwaynî säga:

Kollegor! Sysselsätt er inte med skolastik! Om jag hade vetat att skolastiken skulle göra detta med mig skulle jag inte sysselsatt mig med den.”

Abûl-Fath Muhammad bin ´Alî sade:

Vi kom in till Imâm Abûl-Ma´âlî bin al-Djuwaynî för att besöka honom på dödsbädden. Han blev uppsatt och sade till oss: ”Vittna att jag härmed tar tillbaka allting som jag har sagt gå emot Salafs dogm och att jag dör med samma dogm som gummorna i Naysâbûr.”

Detta är betydelsen av vissa imamers uttalanden att de dör med samma dogm som gummorna i Naysâbûr. Det vill säga, att de naturligt tror på Allâh utan kunskap om skolastik.

Abû Dja´far bin Abî ´Alî sade:

Jag hörde Abûl-Ma´âlî al-Djuwaynî bli frågad om versen:

الرَّحْمَنُ عَلَى الْعَرْشِ اسْتَوَى

Den Nåderike har rest Sig över tronen.”2

varvid han svarade: ”Allâh fanns innan tronen fanns.” Han pratade och började spekulera i skolastik. Jag sade till honom: ”Vi har förstått vad du försöker säga. Vad har du för lösning på självklarheter?” Han sade: ”Vad menar du med det?” Jag sade: ”Varje gång en vetare åkallar sin Herre finner han hur hans hjärta självklart söker högheten. Det söker sig varken österut eller västerut. Hur kan vi få bort detta från våra hjärtan? Förskona oss från upp och ned.” Jag började gråta och så gjorde åhörarna. Då började Abûl-Ma´âlî slå på stolen och skrika: ”Vilken förvirring!” Han slet sönder sina kläder och kastade iväg det som var på honom. Det blev tumult i moskén. Han gick ned och det enda svaret jag fick var: ”Min älskade! Förvirring! Förvirring!” Därefter hörde jag hans kollegor berätta att de hade hört honom säga: ”al-Hamadânî har förvirrat mig.”3

138:75

220:5

3Se ”Sharh al-´Aqîdah at-Tahâwiyyah”, sid. 291, av Ibn Abîl-´Izz.