al-Djâmî om att okunnighet är en ursäkt II

Den som ägnar någon annan än Allâh någon form av dyrkan är en otrogen avgudadyrkare. I princip är varenda en som gör det en otrogen avgudadyrkare som har uteslutits ur religionen. Men är varenda en som ägnar någon annan än Allâh någon form av dyrkan eller faller i otro otrogen? Är varenda en som faller i avguderi avgudadyrkare? Svaret är ingående.

Det är möjligt att en person faller i otro utan att bli otrogen medan en annan blir det och vice versa. Människornas tillstånd varierar. Varje persons förståelse måste iakttagas. Begreppen är såhär i princip, men när vi hänvisar till människornas tillstånd och olika förståelse och bristfälliga förståelse och omständigheter som de lever i och miljön som de är uppvuxna i ser vi hur fruktansvärt mycket det varierar människorna emellan.

Shaykh-ul-Islâm Ibn Taymiyyah (rahimahullâh) förklarar frågan ingående och hur vissa som faller i otro hädar till skillnad från andra. Vi lever bland människor vilkas trosläror och förhållande till islam vi känner till. Därför måste frågan detaljeras. Det finns de som inte får reda på vägledningen och tror att deras praxis är den islam som Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) förkunnade och hindras från den sanna förståelsen på grund av tvivel, okunnighet och tillit till Mashâyikh som sägs vara lärda utan att kunna skilja mellan avguderi och Tawhîd. De har vuxit upp i denna omgivning och fått för sig att deras praxis är islam. De har hört hur vissa Mashâyikh säger att det inte skadar Tawhîd och att det inte är avguderi att avlägga en ed för någon annan än Allâh och för de fromma människorna. De tror att det är sanningen. Liknande människor måste ursäktas till dess att de lämnar den omgivningen och förstår islams troslära på ett korrekt sätt.

När Shaykh-ul-Islâm förklarar frågan i detalj argumenterar han med två verser i al-Baqarah, nämligen:

لاَ يُكَلِّفُ اللّهُ نَفْسًا إِلاَّ وُسْعَهَا

”Allâh lägger inte på någon en tyngre börda än han kan bära.”1

رَبَّنَا لاَ تُؤَاخِذْنَا إِن نَّسِينَا أَوْ أَخْطَأْنَا

”Herre! Ställ oss inte till svars för glömska eller oavsiktliga fel.”2

och med en vers i an-Nisâ’:

وَمَن يُشَاقِقِ الرَّسُولَ مِن بَعْدِ مَا تَبَيَّنَ لَهُ الْهُدَى وَيَتَّبِعْ غَيْرَ سَبِيلِ الْمُؤْمِنِينَ نُوَلِّهِ مَا تَوَلَّى وَنُصْلِهِ جَهَنَّمَ وَسَاءتْ مَصِيرًا

”Men den som sedan vägledningen har klargjorts för honom sätter sig upp emot sändebudet och vill gå en annan väg än de troende, honom låter Vi gå dit han vill gå och [därefter] låter Vi honom brinna i helvetet – vilket jämmerligt mål!”3

Den som inte får vägledningen klargjord för sig och inte sätter sig upp emot Allâh och sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) avsiktligt utan faktiskt tror att det han gör är vägledningen och sanningen som sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) förkunnade måste först och främst få sanningen klargjord för sig. Han måste kallas till sanningen. Man måste försöka rätta till honom. När sanningen klargörs för honom och han fortsätter fanatiskt att hålla fast vid sina seder och vanor säger vi att han är otrogen med en klar otro och en avgudadyrkare med ett större avguderi.

12:286

22:286

34:115