al-Bannâ – Salafî eller vilsen innovatör? Döm själv!

6 – Hasan al-Bannâ sade när han marknadsförde Sûfiyyah och Tasawwuf:

”Jag såg bröderna från Hassâfiyyah nämna Allâh (ta´âlâ) vare natt efter ´Ishâ’. Jag gick regelbundet på Shaykh Zahrâns (rahimahullâh) lektioner mellan Maghrib och ´Ishâ’. Jag föll för Dhikr-cirklarna med de mönstrade rösterna, vackra sångerna, överflödiga spiritualiteterna och de ädla lärarna och rättfärdiga ungdomarna och deras ödmjukhet mot barnen som trängdes med dem för att få kunna nämna Allâh (tabârak wa ta´âlâ). Min kontakt med dessa bröder från Hassâfiyyah blev allt starkare. Bland dem fanns Shaykh Shalbî, Shaykh Muhammad Abû Shûshah, Shaykh Sayyid ´Uthmân och rättfärdiga ungdomar.

Morgon och kväll läste jag ”al-Wadhîfah az-Zarûqiyyah”. Jag blev än mer förtjust i den när min fader skrev kommenterar till den och ackompanjerade den med autentiska hadîther. Han namngav avhandlingen ”Tanwîr-ul-Af’idah az-Zakiyyah bi Adillati Adhkâr-iz-Zarûqiyyah”.”1

Han sade gällande kärlek och tillgivenhet till judar och nasaréer:

”Jag skall tala om en enkel detalj ur ett religiöst perspektiv. Måhända är detaljen okänd i Väst. Jag vill gärna klargöra den kortfattat. Jag fastställer att vår konflikt med judarna är inte religiös. Ty den givmilda Qur’ânen uppmanar oss till tillgivenhet och vänskap med dem. Islam är en mänsklig föreskrift innan en nationell sådan. Den hyllar dem och stiftar en pakt mellan oss och dem då Han säger:

وَلَا تُجَادِلُوا أَهْلَ الْكِتَابِ إِلَّا بِالَّتِي هِيَ أَحْسَنُ

”Och ge er inte in i diskussioner med Bokens folk annat än på det hövligaste och mest hänsynsfulla sätt.”2

När Qur’ânen vill behandla judefrågan behandlar den den ur ett ekonomiskt och juridiskt perspektiv. Han (ta´âlâ) sade:

فَبِظُلْمٍ مِّنَ الَّذِينَ هَادُواْ حَرَّمْنَا عَلَيْهِمْ طَيِّبَاتٍ أُحِلَّتْ لَهُمْ

”Vi nekade de judarna goda ting som de förut kunde njuta av, på grund av den orätt som de begick.”34

1Mudhakkirat-ud-Da´wah wad-Dâ´iyah, sid. 22-23

229:46

34:160

4al-Ikhwân al-Muslimûn Ahdâth san´at at-Târîkh (1/409) av Mahmûd ´Abdul-Halîm