al-Albânî om Mâlik ad-Dârs berättelse

Publicerad: 2011-01-20
Författare: Imâm Muhammad Nâsir-ud-Dîn al-Albânî
Källa: at-Tawassul, sid. 118-124

 

Svar på denna berättelse svaras på följande sätt:

För det första: Denna berättelse är inte autentisk eftersom Mâlik ad-Dâr inte är känd för sundhet och precision – vilket är två grundläggande villkor i samtliga autentiska berättarkedjor, vilket är bekräftat i ´Ilm-ul-Mustalah (Hadîth-terminologi). Dessutom nämnde Ibn Abî Hâtim honom i ”al-Djarh wat-Ta´dîl” där han förutom Abû Sâlih inte nämnde någon annan som har berättat från honom. Här tyder det på att han är okänd1. Vad som stödjer det, är att Ibn Abî Hâtim – trots sitt vida minne och sin kunskap – inte förklarade honom som autentisk, vilket gör att han förblir okänd. Detta motsätter sig inte det Hâfidh sade, nämligen:

”Med en autentisk berättarkedja från Abû Sâlih as-Sammâns skildring från Mâlik ad-Dâr…”

eftersom vi säger att han inte förklarade hela berättarkedjan vara autentisk utan endast fram till Abû Sâlih. Om det inte hade varit så, skulle han inte ha börjat berättarkedjan med Abû Sâlih, utan istället direkt ha sagt:

”Från Mâlik ad-Dâr…och dess berättarkedja är autentisk.”

Han gjorde detta avsiktligt och vill säga att: ”Här finns något man bör undersöka.” De lärda har gjort liknande saker utav flera anledningar, varav några är:

De får kanske inte tag på vissa berättares biografier och kan därmed inte tillåta sig själva att avskaffa hela berättarkedjan pga. oklarheter beträffande dess äkthet och framför allt att dra någon slutsats från den. Istället nämner de det som bör forskas och studeras, vilket är just det Hâfidh (rahimahullâh) har gjort här. Därför verkar det som om han pekar på att skilja Abû Sâlih från Mâlik ad-Dâr, vilket har klargjorts av Ibn Abî Hâtim. På så sätt hänvisar han antingen till att det är obligatoriskt att fastställa Mâlik ad-Dârs tillstånd eller att han är okänd – och Allâh vet bättre.

Detta är en precis kunskap, som endast de som verkställer den känner till. Vad som stödjer min åsikt är att Hâfidh al-Mundhirî i ”at-Targhîb” (2/41-42) nämnde en annan berättelse från Mâlik ad-Dâr från ´Umar och sade därpå:

”at-Tabarânî rapporterade den i ”al-Kabîr”. Alla dess berättare fram till Mâlik ad-Dâr är kända; jag vet inte vem Mâlik ad-Dâr är.”

Samma sak sade al-Haythamî i ”Madjma´-uz-Zawâ’id” (3/125).

För det andra: Den motsätter sig det som har fastställts i Sharî´ahnn, nämligen att förrätta bönen för regn (Salât-ul-Istisqâ’), vilket har rapporterats i många ahâdîth och även är majoriteten av Imâmernas åsikt. Och inte bara det; den motsätter sig även versen som uppmanar till tillbedjan och förlåtelse:

”Be er Herre om förlåtelse för era synder! Han förlåter och förlåter på nytt; Han skall låta himlen sända er rikligt regn.”2

Detta är vad ´Umar bin al-Khattâb gjorde då han bad om regn och gjorde Tawassul vid al-´Abbâs tillbedjan. Detta var likaså as-Salaf as-Sâlihs vanor. Varje gång de drabbades av torka, förrättade de bönen och tillbad och det förekommer inte en enda rapportering som säger att de gick till profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) grav och bad honom om tillbedjan och bön om regn. Om det hade varit lagstiftat skulle de ha gjort det åtminstone en endaste gång. Men då de inte gjorde det, visste man att det som sker i berättelsen inte är föreskrivet.

För det tredje: Låt oss säga att berättelsen är autentisk; den utgör fortfarande inget bevis. Detta, eftersom allting cirkulerar runt en namnlös person och som därmed även han är okänd. Vad gäller Sayfs rapportering och att han heter Bilâl, betyder den ingenting, ty den här Sayf – Ibn ´Umar at-Tamîmî – är enligt Hadîth-lärdas samstämmighet svag. Ibn Hibbân sade:

”Han rapporterar påhittade berättelser från stadiga personer. De har också sagt att han hittade på ahâdîth.”

Den vars tillstånd lyder på detta sätt, får inte sina rapporteringar accepterade, speciellt inte om de är motsättande.

För det fjärde: Denna berättelse består inte av Tawassul vid profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam), utan det rör sig om att be honom om tillbedjan så att Allâh (ta´âlâ) kan ge hans samfund regn. Detta är en helt annan fråga som inte berörs av de tidigare omnämnda ahâdîth. Inte heller har någon från as-Salaf as-Sâlihs lärda tillåtit det – nämligen att be honom (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) om något efter att ha dött. Shaykh Abût-Tayyib Shams-ul-Haqq al-´Adhîmâbâdî sade i ”at-Ta´lîq al-Mughnî ´alâ Sunan ad-Dâraqutnî”, sidan 520-521:

”Till de gräsligaste synderna och värsta innovationerna, hör det vissa från Ahl-ul-Bida´ säger då de nämner Shaykh ´Abdul-Qâdir al-Djîlânî:

”Shaykh ´Abdul-Qâdir al-Djîlânî, be Allâh för mig.”

1 Efter att ha läst att Mâlik ad-Dârs berättelse innehar motsättningar (Nakârah) och att det sägs att han är okänd, är det lämpligt att nämna det Imâm Ibn Hadjar (rahimahullâh) sade beträffande en rapportering som är Munkar, vilket är en typ av svaghet:

”Om rapporteringen enbart rapporteras av en enda person som är okänd, beskriven med dåligt minne eller delvis svag och inte har någon rapportering som uppföljer eller vittnar om den, anses det vara en typ av Munkar.” (an-Nukat (2/152-153), Maktabah al-Furqân, 1424/2003)

2 71:11.