al-Albânî om att okunnighet är en ursäkt 08

Ni i ert land – Saudiarabien – måste känna av Allâhs gåva till er i form av Tawhîd och Shaykh Muhammad bin ´Abdil-Wahhâbs kall som har omfattat hela landet med godhet. En del av den godhetens ljus har nått andra länder, men inte omfattat dem. Ett exempel är ju Egypten. Du har säkert varit i Egypten många gånger. Du vet ju vilket avguderi som praktiseras vid al-Husayns grav, Zaynabs grav och dylikt. Syrien liknar Egypten.

Det jag vill säga är att de som ber andra än Allâh om hjälp känner inte till islams kall. Du kanske förvånas över det jag säger, men:

إِنَّهُ لَحَقٌّ مِّثْلَ مَا أَنَّكُمْ تَنطِقُونَ

”Allt detta är sanning, [lika sant] som att ni har förmågan att tala!”1

Dessa människor känner inte till islam. Jag har träffat många Mashâyikh därborta. En gång reste vi från Idlib till Latakia. När det var dags för fredagsbönen svängde vi av till en by. Vi närvarade vid fredagspredikan. Predikanten var blind eller nästintill blind. Efteråt bjöd han in oss till sitt rum i moskén. Vi satt och började tala. Naturligtvis började vi tala om kallet. Plötsligt sade han att det är okej att be ´Abdul-Qâdir al-Djîlânî och andra rättfärdiga människor om hjälp. Jag fördömde honom för det och sade att de tillbedda kan inte höra och om de hade hört skulle de inte kunnat bönhöra. Hur kan det vara tillåtet att anropa dem? Det spelar ingen roll, sade han. Jag kommer ihåg mycket väl hur jag frågade om skillnaden mellan åkallan ägnad dessa som inte hör eller bönhör och åkallan ägnad en kopparstaty; hädar den sistnämnde? Ja, han hädar, sade han. Vad är då skillnaden mellan dem när ingen av dem hör?

Dessa människor har en avvikande troslära. De har inte fått någon som förser dem med ett allomfattande kall som når ut till alla människor i motsats till ert fall. Således anser jag det inte vara tillåtet att jämföra de islamiska länderna med ert land. Tawhîds kall har nått ert land tack vare Allâh (´azza wa djall) och sedan Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb. I de andra länderna fumlar de fortfarande omkring i blindo. Monoteisternas röst därborta är svag och sällsynt; vissa som hör den vägleds medan andra går vilse på grund av dessa Mashâyikh.

Du känner säkert till diskussionen mellan ´Abdullâh al-Qasîmî – mannen som Allâh vilseledde med tiden – och al-Azhars lärare och i synnerhet Yûsuf ad-Didjawî. Stora lärda från al-Azhar har avvikit från Tawhîd. Tror du att de flesta egyptierna har fått reda på Tawhîd? Det är kring detta som granskningen skall ske. Jag anser inte att de har fått reda på Tawhîd. Detsamma gäller Syrien frånsett ett ytterst litet antal.

Härmed säger jag att dessa människor har fallit i dogmatisk otro, men det behöver inte betyda att alla som gör det är otrogna och avfällingar. Varför inte? Därför att ursäkten som måste avvärjas innan Takfîr implementeras har inte avvärjts från dem. Allâh (ta´âlâ) sade:

وَجَحَدُوا بِهَا وَاسْتَيْقَنَتْهَا أَنفُسُهُمْ ظُلْمًا وَعُلُوًّا

”Och i sin ondska och sitt högmod förnekade de [tecknen], trots att de i sitt innersta var övertygade om deras äkthet.” 2

Du vet att otro betyder att se sanningen och täcka och häda den därefter. Om det finns Mashâyikh i många islamiska länder som godkänner åkallan ägnad andra än Allâh och är själva vilsna och helt okunniga om Tawhîd, så får vi inte göra Takfîr på muslimerna här och där när de verkligen praktiserar större avguderi och inget mindre sådant. Ty de, i form av ett folk, har inte fått sina ursäkter avvärjda. Men när en person får reda på Tawhîd och vidhåller vid sina förfäders lära, gäller:

وَجَحَدُوا بِهَا وَاسْتَيْقَنَتْهَا أَنفُسُهُمْ ظُلْمًا وَعُلُوًّا

”Och i sin ondska och sitt högmod förnekade de [tecknen], trots att de i sitt innersta var övertygade om deras äkthet.”

151:23

227:14