al-Albânî om att okunnighet är en ursäkt 02

Bara för att en troende faller i otro, behöver det inte betyda att han blir otrogen. Exempel på det är  mannen som blev av med sitt riddjur som han hade sin mat och dryck på. När han hittade det, sade han utav en extrem glädje:

”Allâh! Du är min slav och jag är Din herre.”

Däri finns en mycket stark avvisning av två grupper ungdomar som har lurats av den lilla kunskap som de har.

Den första gruppen anser att okunnighet inte är någon ursäkt under några som helst omständigheter. Vissa av dem har till och med skrivit en bok om det. Den korrekta åsikten som fordras av principerna och texterna är dock detaljerad.

Den muslim som lever i en kunnig och ren islamisk miljö och är okunnig om någon dom som alla känner till, ursäktas inte för okunnigheten. Den här personen har nåtts av kallet och fått reda på bevisen.

Vad gäller den som bor i ett otroget samhälle och inte har fått reda på sanningen, eller har fått reda på kallet men är okunnig om vissa domar för att han är en ny konvertit eller för att det inte finns någon lärd inom Qur’ânen och Sunnah som har förmedlat dem till honom. En sådan person är ursäktad.

Samma sak anser jag gälla människorna som lever i vissa islamiska länder i vilka avguderi, innovationer och myter är utspridda och präglas av okunnighet och som saknar en lärd person som kan förklara för dem vilken villfarelse som de lever i, eller att det finns en lärd utan att hans kall och varning når ut till alla. Även dessa är ursäktade med tanke på att de alla hamnar tillsammans med de första som inte har fått reda på sanningen. Allâh (ta´âlâ) sade:

وَأُوحِيَ إِلَيَّ هَذَا الْقُرْآنُ لأُنذِرَكُم بِهِ وَمَن بَلَغَ

”Denna Qur’ân har uppenbarats för mig för att jag med den skall varna er och alla som nås av den.”1

وَمَا كُنَّا مُعَذِّبِينَ حَتَّى نَبْعَثَ رَسُولاً

”Vi straffar inte [ett folk] förrän Vi sänt sändebud [till dem].”2

1 6:19

2 17:15