al-Albânî om Ahl-ul-Bid´ah som förnekar något religiöst utav Idjtihâd

Denna indelning, nämligen att religionen består av grunder och förgreningar, saknar grund. Den innebär att man ursäktas om man gör misstag inom förgreningarna till skillnad från grunderna. Denna detaljering är alltså grundlös.

Angående meningsskiljaktigheten som ägde rum förr i tiden mellan den Räddade gruppen, Ahl-us-Sunnah, och de andra innoverade grupperna, som Djahmiyyah och Mu´tazilah, skall man inte titta om de gjorde fel inom de grundläggande frågorna eller inom förgreningsfrågorna, utan i fall de är Mudjtahidûn eller Ahl-ul-Ahwâ’ som följer åsikten som passar deras lust utan att bry sig om bevisen i Qur’ânen och Sunnah som innehas av Ahl-us-Sunnah wal-Djamâ´ah.

I och med att denna fråga berör hjärtat och som inga människor kan känna till, till skillnad från Allâh (tabârak wa ta´âlâ), säger man inte att dessa som skiljer sig från Ahl-us-Sunnah är otrogna som kommer att vistas i Elden i alla tider bara för att de förnekade något bevis i Qur’ânen och Sunnah. Om de förnekade det avsiktligt, råder det inga tvivel om att de förtjänar det. Om det var utav missförstånd och felaktig Idjtihâd, får de inte samma slut som de otrogna som förnekar islam helt och hållet.

Baserat på detta var Ibn Hazm, precis som Ibn ´Abdil-Hâdî (rahimahullâh) sade, en riktig Djahmî. Han förnekade namnen och egenskaperna och hade riktigt märkliga utlåtanden. Det hör till hans motsägelser. Du ser hur han håller stenhårt vid det bokstavliga inom Fiqh och hur han förvränger inom trosläran. Detta är ytterst märkligt. Om han hade följt Qiyâs och förvrängning inom religiösa domar, och inte varit bokstavstrogen, skulle man kunna tro att han förstod vissa egenskapsrelaterade verser på detta vis. Men han föll verkligen i motsägelser. Inom Fiqh är han så bokstavstrogen man bara kan vara. Inom namnen och egenskaperna förvränger och förnekar han. Ni hörde nyss att Ibn ´Abdil-Hâdî sade om honom:

”Han är en riktig Djahmî.”

Således kan vi inte säga att han eller någon annan var otrogen. Jag personligen kan inte ens säga att han var vilsen, även om han verkligen föll i villfarelse. Ty jag känner på mig när jag läser hans böcker och hans sätt att argumentera mot sina motståndare att han sökte sanningen. Det räcker att vi säger om honom och hans jämlikar att han var Mudjtahid som fick en belöning. Detta hindrar oss däremot inte från att säga att han hade fel, oavsett om felen var relaterade till trosläran eller till Fiqh.