Ahmads och Ibn Taymiyyahs skillnad på oinskränkt Takfîr (Mutlaq) och inskränkt Takfîr (Mu´ayyan)

Salaf gjorde Takfîr på Djahmiyyah för att de förnekade Allâhs egenskaper och sade att Qur’ânen är skapad. Men Shaykh-ul-Islâm Ibn Taymiyyah (rahimahullâh) nämnde hur Imâm Ahmad (radhiya Allâhu ´anh) – imamen av Ahl-us-Sunnah – gjorde en allmän Takfîr på Djahmiyyah till skillnad från individer. När det kom till individer gjorde han inte Takfîr på dem förrän de hade fått reda på sanningen och villkoren hade uppfyllts och hindren avvärjts. Han sade att Ahmad (rahimahullâh) gjorde en allmän Takfîr på Djahmiyyah och vissa individer medan han bad om förlåtelse för andra. Det vill säga för dem som saknade förståelse och endast följde blint. Så var fallet med vissa kalifer som föll i blint följe och Djahmiyyahs, Mu´tazilahs och deras jämlikars fällor. I och med att villkoren för Takfîr inte hade uppfyllts i dem, gör vi inte Takfîr på dem1. I stället skall det bes om förlåtelse för dem. Denna Takfîr är alltså inskränkt och inte oinskränkt.

al-Baghawî säger liknande i ”Sharh-us-Sunnah”2. Såvitt jag minns tillskriver han det imamerna som Ahmad, ash-Shâfi´î och deras jämlikar och säger att de syftar på mindre otro när de gör Takfîr på Ahl-ul-Bid´a. Så sade Imâm al-Baghawî eller liknande.

Beträffande de Ashâ´irah och andra som levde samtidigt som Shaykh-ul-Islâm Ibn Taymiyyah gjorde han inte Takfîr på dem förrän de hade fått reda på sanningen. Han sade:

”Men på grund av rådande okunnighet och brist på kunskap om budskapet bland många senare människor, går det inte att göra Takfîr på dem förrän det klargörs för dem att det som sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) har förkunnat motstrider det.”3

Mu´tazilah har ju många tvivel. Ashâ´irah har ju många tvivel om Allâhs egenskaper och andra frågor. Det skall sägas att trosläran i sig är otro. Det är ju otro att förneka Allâhs höghet. Det är ju otro att förneka att Allâh kommer att ses på Domedagen. Det är ju otro att tro att Qur’ânen är skapad eftersom Qur’ânen är Allâhs tal enligt Qur’ânen och Sunnah. Qur’ânen härrör från Allâhs kunskap och Allâhs kunskap är ju inte skapad. Därför användes det som argument mot dem; om de bekräftar Allâhs kunskap har de förlorat debatten och om de förnekar den har de hädat. På grund av deras många tvivel sade han att vi inte gör Takfîr på deras individer förrän de har fått reda på sanningen. Han sade att vi säger att deras handling är otro, deras åkallan till andra än Allâh är avguderi och deras slakt för andra än Allâh är avguderi – allt det är större avguderi. Men vi gör inte Takfîr på dess utövare förrän han har fått reda på sanningen. Jag har läst hur stora lärda från Nadjds imamer anser det vara ett villkor att en personen får reda på sanningen [innan Takfîr på honom]4 – och lov och pris tillkommer Allâh. Jag har nämnt dem i ”Dahr Iftirâ’ât Ahl-iz-Zaygh wal-Irtiyâb ´an Da´wati Ibn ´Abdil-Wahhâb”.

2Sharh-us-Sunnah (1/227-228).