Ahl-us-Sunnahs ögonsten, Ahl-ul-Bid´as hatobjekt

Kapitel om att de troende skall se sin Herre (tabârak wa ta´âlâ) med sina ögon liksom fullmånen syns och att Han kommer att visa Sig för dem skrattandes

Detta kapitel är det ädlaste, noblaste och farligaste kapitlet i boken. Det är också det mest glädjande för Ahl-us-Sunnah wal-Djamâ´ah, det besvärligaste för Ahl-ul-Bid´ah wadh-Dhalâlah. Detta är målet som de seriösa och målmedvetna människorna eftersträvar. När paradisets folk erhåller detta glömmer de bort allting annat. För helvetets folk är det värre att få bli berövade på detta än att torteras i helvetet.

Å ena sidan är profeterna, sändebuden och alla följeslagare, efterföljare och imamer enade om detta. Å andra sidan dementeras detta av de genomträngande Ahl-ul-Bid´a, de tvivlande Djahmiyyah, de faraoniska Mu´attilah, Bâtiniyyah som utesluts ur alla religioner och Râfidhah som håller fast vid Satans rep, skär Allâhs rep, förtalar Allâhs sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) följeslagare hängivet, bekrigar Sunnah och Ahl-us-Sunnah och fredar alla fiender till Allâh, Hans sändebud och Hans religion. Alla dessa människor skall avskärmas från sin Herre och föras bort från Hans port.