Ahl-ul-Bid´as kallare är mänskliga djävlar

Imâm Ibn-ul-Qayyim (rahimahullâh) sade:

”Det tolfte kapitlet: Behandling av hjärtat som har blivit sjukt av Satan. Det här kapitlet är ett av bokens viktigaste och nyttigaste kapitel. De senare moralisterna har inte månat om det på samma sätt som de har månat om jaget och dess brister och sjukdomar. De fördjupade sig inom det där och försummade det här.”1

De senare moralisterna syftar på Sûfiyyah. Enligt dem är man skonad så länga jaget är skonat. De tänkte inte på att även Satans fara är stor vid sidan av jaget. Det räcker inte att människan skonas sitt jags ondska, hon måste även skonas Satans ondska.

Satan är inte begränsad vid djinnernas djävlar. Det berör även mänskliga djävlar. Även deras fara är stor. Kallarna till villfarelsen, såväl dagens som gårdagens, och deras propagerade tvivel och ondska är tydlig för många människor. Det finns emellertid människor som mänskliga djävlar är oklara för:

وَكَذَلِكَ جَعَلْنَا لِكُلِّ نِبِيٍّ عَدُوًّا شَيَاطِينَ الإِنسِ وَالْجِنِّ يُوحِي بَعْضُهُمْ إِلَى بَعْضٍ زُخْرُفَ الْقَوْلِ غُرُورًا وَلَوْ شَاء رَبُّكَ مَا فَعَلُوهُ فَذَرْهُمْ وَمَا يَفْتَرُونَ

”Så har Vi också låtit varje profet mötas av fiendskap från djävlarna bland människor och djinner, som viskar fagra ord i varandras öron för att förvirra och vilseleda. Hade det varit din Herres vilja skulle de inte ha gjort detta; låt dem därför hållas med sina påfund!”2

1Ighâthat-ul-Lahfân (1/68).

26:112