Ahl-ul-Bid´as förhållande till deras egna fel

De lärda och vägledda blir glada för att sanningen kommer fram om någon klargör deras fel för dem och om det visar sig att en imam har fel. De gläds. Därför ser vi hur dessa imamers elever tvekar inte att klargöra sina imamers fel för människorna. De känner sig inte besvärade av att opponera sig dem inom deras fel. Samtidigt är de övertygade om att deras imamer tycker om det och behagas inte alls av att människorna skall dyrka Allâh med deras fel. De behagas inte alls av att deras fel skall tillskrivas Allâh (tabârak wa ta´âlâ). Vi känner ju till deras ärlighet och uppriktighet och välvilja för Allâh, Hans sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam), Hans skrift, muslimernas ledare och lekmän.

Vad Ahl-ul-Ahwâ’ beträffar, så spelar det ingen roll om de lever eller är döda; de tycker inte om att höra att en viss individ har gjort fel. Det spelar ingen roll hur vilsen han är. Det är oacceptabelt att han kritiseras. Därför ser du att de är omedgörliga ehuru Ahl-us-Sunnah alltid klargör för dem att de har fel och är vilsna i en viss fråga. Trots att de bevisar för dem så håller de fortfarande fast vid sin falskhet, samlar människorna och förenar dem kring dessa vilsna och avvikande ideologier. De bryr sig inte om följderna av deras illgärningar. De bryr sig inte om Allâhs stränga räkenskap då de kallar människorna till villfarelse och lockar dem från vägledningen. Ty deras hjärtan är uppochnedvända. De präglas av lustar. De är liksom Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) beskrev dem:

”Lustarna omger dem liksom rabies omger sjuklingen.”1

1Ibn Abî ´Âsim (1). Autentisk via andra enligt al-Albânî.