Âdams gråt

Allâh (ta´âlâ) sade:

فَتَلَقَّى آدَمُ مِن رَّبِّهِ كَلِمَاتٍ فَتَابَ عَلَيْهِ إِنَّهُ هُوَ التَّوَّابُ الرَّحِيمُ

”[Sedan] nåddes Adam av ord från sin Herre och Han tog emot hans ånger – Han är Den som går den ångerfulle till mötes, den Barmhärtige.”1

Efter att de lärda hade enats om att dessa ord är Âdams ursäkt, hade de delade åsikter om vad som verkligen sades. Sa´îd bin Djubayr, Mudjâhid och al-Hasan sade att det sades:

قَالاَ رَبَّنَا ظَلَمْنَا أَنفُسَنَا وَإِن لَّمْ تَغْفِرْ لَنَا وَتَرْحَمْنَا لَنَكُونَنَّ مِنَ الْخَاسِرِينَ

“De svarade: ”Herre! Vi har gjort oss själva orätt. Om Du inte ger oss Din förlåtelse och förbarmar Dig över oss är vi helt visst förlorade.”2

Muhammad bin Ka´b al-Quradhî sade att Âdam sade:

”Det finns ingen sann gud utom Du. Du är fri från brister och Du är lovprisad. Herre! Jag har handlat dåligt och varit orättvis mot mig själv. Förlåt mig. Du är den Förlåtande, den Barmhärtige.”

´Ubayd bin ´Umayr sade:

”Âdam sade: ”Herre! Var min handling från mig själv eller var det Du som bestämde den innan Du skapade mig?” Allâh svarade: ”Jag bestämde den innan Jag skapade dig.” Då sade Âdam: ”Herre! Så som Du bestämde det ber jag Dig förlåta mig.”

Vissa sade att det var tre saker; skam, gråt och bön.

Ibn ´Abbâs sade:

”Âdam och Hawwâ’ grät i 200 år över paradisets lycksalighet som de hade gått miste om. De åt och drack inget i 40 dagar. Âdam närmade sig inte Hawwâ’ i 100 år.”

´Alqamah och andra sade:

”Om hela världens tårar hade samlats ihop skulle Dâwûds tårar varit fler. Och om hela världens tårar och Dâwûds tårar hade samlats ihop skulle Âdams tårar varit fler efter att Allâh tog ut honom ur paradiset.”

Shahr bin Hawshab sade:

”Jag fick reda på att efter att Âdam hade stigit ned till jorden lät han bli att titta upp mot himlen i 300 år utav skam för Allâh.”

1 2:37

2 7:23