93. Monoteism med hjärta, tal och handlingar

Imâm Muhammad bin Sâlih bin ´Uthaymîn (d. 1421)

Sharh Kashf-ish-Shubuhât, sid. 100

Shaykh-ul-Islâm Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb (rahimahullâh) sade:

Jag avslutar ämnet – om Allâh (ta´âlâ) vill – med en väldig och viktig fråga som förstås med hjälp av det omnämnda. Jag kommer att särskilja den till följd av dess enorma vikt samt de många fel som görs inom den.

Det finns inga meningsskiljaktigheter om att monoteism måste efterlevas av hjärtat, talet och handlingarna. En person är inte muslim om något av dessa uteblir. Om han har kunskap om monoteism utan att efterleva den, blir han en envis hedning som Farao, Satan och deras jämlikar.

FÖRKLARING

Författaren avslutar dessa tvivel med en väldig sakfråga. En människa måste alltså vara monoteist med hjärtat, talet och handlingarna. Om hon är monoteist i hjärtat till skillnad från talet och handlingarna, är hennes påstående inte sanningsenligt. Hjärtats monoteism följs av talets och handlingens monoteism. Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

I kroppen finns en köttbit; om den är sund är resten av kroppen också sund, och om den är osund är resten av kroppen också osund. Det är helt visst hjärtat.”1

Om en person påstår att han dyrkar endast Allâh med sitt hjärta till skillnad från sitt tal och sin handling, är han av samma slag som Farao som fortsatte att häda och envisas trots att han var övertygad om sanningen. Han vidhåll sitt tillstånd och sade sig besitta Herraväldet. Allâh (ta´âlâ) sade:

وَجَحَدُوا بِهَا وَاسْتَيْقَنَتْهَا أَنفُسُهُمْ ظُلْمًا وَعُلُوًّا فَانظُرْ كَيْفَ كَانَ عَاقِبَةُ الْمُفْسِدِينَ

”Och i sin ondska och sitt högmod förnekade de dem, trots att de i sitt innersta var övertygade om deras äkthet. Se vilket slut dessa främjare av oordning och sedligt fördärv gick till mötes!”2

Han (ta´âlâ) säger att Mûsâ sade till Farao:

لَقَدْ عَلِمْتَ مَا أَنزَلَ هَؤُلاء إِلاَّ رَبُّ السَّمَاوَاتِ وَالأَرْضِ بَصَآئِرَ

”Du vet redan att ingen annan än himlarnas och jordens Herre har sänt dessa tecken för att låta alla se sanningen.”3

1al-Bukhârî (52) och Muslim (1599).

227:14

317:102