91. Salaf bad inte profeten om medling efter hans död

Imâm Muhammad bin Sâlih bin ´Uthaymîn (d. 1421)

Sharh Kashf-ish-Shubuhât, sid. 97-99

Shaykh-ul-Islâm Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb (rahimahullâh) sade:

När detta är fastställt, ser man att de kommer att be profeterna om hjälp på Domedagen så att de ber Allâh ställa människorna till svars för att paradisets folk kan göra sig kvitt den ängslan som de kommer att uppleva. Det är tillåtet i jordelivet och i efterlivet. Exempel på det är att du kommer till en rättfärdig och levande man som sitter och lyssnar på dig. Därefter ber du honom tillbe Allâh för dig, liksom Allâh sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) följeslagare brukade be honom om det då han levde. Vad gäller efter hans död, bad de absolut inte honom om det vid hans grav. Faktum är att de rättfärdiga Salaf fördömde även den som tillbad Allâh vid hans grav; vad gäller då den person som tillber honom direkt?

FÖRKLARING

Detta är det andra svaret. Människorna kommer att be profeterna om hjälp så att de ber till Allâh (´azza wa djall) för att Han skall låta skapelserna pusta ut från det fasansfulla tillståndet. De kommer alltså inte att tillbe dem. De kommer att be dem att be Allâh (´azza wa djall). Detta är en tillåten handling. Följeslagarna (radhiya Allâhu ´anhum) brukade be profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) att be för dem. Anas (radhiya Allâhu ´anh) sade:

”En fredag kom en man in i moskén medan Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) stod och predikade. Han sade: ”Allâhs sändebud! Egendomarna har gått under och vägarna har skurits. Be Allâh att Han ger oss regn.” Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) lyfte på händerna och sade:

اللَّهُمَّ أَغِثْنَا، اللهُمَّ أَغِثْنَا

”Allâh! Ge oss regn! Allâh! Ge oss regn!”

Jag svär vid Allâh att det inte syntes moln eller ens skingrade moln i himlen och det fanns inga byggnader eller hus mellan oss och Sal´1. Som en sköld började moln dyka upp bakom det. När de hade samlats på mitten av himlen spreds de. Därefter började det regna. Jag svär vid Allâh att vi inte såg solen på en vecka. Fredagen därpå kom en man in från den dörren medan Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) stod och predikade och sade: ”Allâhs sändebud! Egendomarna har gått under och vägarna har skurits. Be Allâh att Han stoppar regnet.” Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) lyfte på händerna och sade:

اللهُمَّ حَوَالَيْنَا ولا عَلَيْنَا اللهُمَّ عَلَى الآكام والظِّرَابِ وَبُطُونِ الأَودِية وَمَنَابِتِ الشَّجَرِ

”Allâh! Kring oss och inte på oss. Allâh! På kullarna, backarna, dalarna och skogsområdena.”

Regnet slutade och vi gick ut i solen.”2

Detta hör till att man ber Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) tillbe Allâh (´azza wa djall). Det rör sig varken om att tillbe Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) eller att be honom om hjälp. Härmed klargörs det att detta tvivel som de har missuppfattat inte gagnar dem. Faktum är att det är värdelöst hos Allâh (´azza wa djall).

Därefter nämnde författaren (rahimahullâh) att det är tillåtet att be en rättfärdig person tillbe Allâh för dig. Det stämmer. Däremot är det ingenting man skall ha som vana. Salaf (radhiya Allâhu ´anhum) hade det inte som vana. Likaså innebär handlingen tillit till andras böner. Det är allmänt känt att det är bättre för människan att hon själv tillber sin Herre, ty handlingen är en form av dyrkan med vilken hon närmar sig Allâh (´azza wa djall). Tillbedjan hör ju till dyrkan. Allâh (ta´âlâ) sade:

وَقَالَ رَبُّكُمُ ادْعُونِي أَسْتَجِبْ لَكُمْ إِنَّ الَّذِينَ يَسْتَكْبِرُونَ عَنْ عِبَادَتِي سَيَدْخُلُونَ جَهَنَّمَ دَاخِرِينَ

”ER HERRE säger: ”Be till Mig, så skall Jag besvara er. De som håller sig för goda för att dyrka Mig skall gå med böjt huvud in i Helvetet.”3

Om en människa tillber sin Herre, belönas hon för den dyrkan. Därefter förlitar hon sig på Allâh (´azza wa djall) för att uppnå det goda och undkomma det onda. Detta gäller dock inte den som ber andra be Allâh för honom. En sådan person kommer att förlita sig på andra än Herren på samma sätt som han kommer att vända sig till andra mer än vad han kommer att vända sig till Allâh (´azza wa djall). Denna fråga är riskfylld. Shaykh-ul-Islâm (rahimahullâh) sade:

”Det är klandervärt att be andra be för en.”

Om en person ber någon annan be för honom, bör han avse att gagna den bedjande med sin förfrågan. Han belönas för det och kanske uppnår han det som omtalas i hadîthen:

Det finns inte en muslim som ber för sin frånvarande broder, utan att änglarna säger: ”Âmîn! Till dig med!”4

1Ett berg i nordvästra Madînah.

2al-Bukhârî (1016) och Muslim (897).

340:60

4Muslim (2732) och Abû Dâwûd (1534).