91. Luras inte av gravarnas tystnad

Om en person skulle gå in på dekorerad och utsmyckad begravningsplats hade han inte kunnat skilja mellan den lycklige och olycklige däri. Det är bara Allâh som vet vilka de är. Det kan finnas en grav vars spår har försvunnit och som trampas av djur medan den begravde är i det högsta paradiset. Det kan finnas en dekorerad grav med en hög kupol och skynken av siden medan den begravde är i helvetet. När man går in på en begravningsplats kan man inte ens skilja mellan man och kvinna, gammal och ung, fri och slav. Hur skall vi kunna skilja mellan den lycklige och olycklige när vi inte ens kan göra det med dessa vilkas skillnad är klar och tydlig i detta liv?

Så fort natten hade lagt sig brukade ´Atâ as-Sulamî gå till begravningsplatserna och säga:

”Gravarnas invånare! Ni har dött! Ni har fått se era handlingar nu. I morgon är ´Atâ’ i graven.”

Han förblev i det tillståndet fram till gryningen.

Sufyân ath-Thawrî sade:

”Den som påminner sig mycket om graven kommer att finna den som en av paradisets trädgårdar. Den som försummar att påminna sig om den kommer att finna den som en av helvetets gropar.”

´Alî bin Abî Tâlib gick förbi en begravningsplats och stannade upp en kort stund och sade:

”Frid med er, ni bosättare i ensamheten och tomheten! Ni är våra företrädare och vi är era efterträdare. Snart sluter vi oss till er. Allâh! Förlåt oss och dem. Ha överseende med oss och dem. Må den som påminner sig om nästa liv, handlar inför räkenskapen, nöjer sig med det tillräckliga och behagas av Allâh i alla fall få paradiset! Gravarnas invånare! Era fruar har gift om sig. Era hem har bebotts av andra. Era pengar har delats upp. Detta har vi att säga till er. Vad har ni att säga till oss?” Därefter vände han sig om mot sitt sällskap och sade: ”Om de hade kunnat tala skulle de sagt: ”Vi har insett att gudsfruktan är det bästa uppehället.”

Det rapporteras att en man kom till ´Umar bin ´Abdil-´Azîz (rahimahullâh) och blev förundrad över hur hans utseende ändrades i samband med dyrkan. ´Umar sade till honom:

”Käre brorson! Förundras du över mig? Vad hade du då sagt om du hade sett mig efter tre dagar i min grav? Pupillerna har runnit nedför mina kinder. Läpparna har spruckit och rullat upp sig från tänderna. Varet har runnit. Maskarna har gått ut ur min näsa och min mun. Mig mage har svullnat över bröstet. Om du hade sett mig då, då hade du förundrats mer över mig än vad du gör nu.”

Den som det vet att han kommer att hamna i en mörk och tom grop bryr sig inte om att försköna sitt yttre. Han vet vad som väntar en fin kropp, ett vackert utseende och en len hy. Han skall snart kastas i en grop vari alla hans band skärs och tillstånd ändras. Sedan börjar han ruttna och stinka så att till och med hans mest älskade anhöriga flyr från honom.

Om tjänaren tänker ordentligt på de glamourösa människornas gravar inser han att det är som om de aldrig har varit på jorden och upplevt någon njutning och glamour. Jag svär vid Allâh att de nu utsätts för tortyr, prövningar och kryp på deras kroppar. Den bäste och lyckligaste av dem är den som slipper Allâhs (´azza wa djall) straff. Thâbit al-Bunânî sade:

”Jag gick in på en begravningsplats. När jag skulle ut hörde jag en röst säga: ”Thâbit! Låt dig inte luras av gravarnas tystnad. Det är många som straffas i dem.”