9. När helvetet krymper

Imâm Harb bin Ismâ´îl al-Kirmânî (d. 280)

Kitâb-us-Sunnah, sid. 59-64

Allâh (tabârak wa ta´âlâ) är hörande – Han tvivlar inte. Han är seende – Han tvekar inte. Han är vetande – Han är inte ovetande. Han är givmild – Han snålar inte. Han är öm – Han brådskar inte. Han är bevarande – Han glömmer inte. Han är vaken – Han försummar inte. Han är vakande – Han negligerar inte. Han talar, är i rörelse, hör, ser, tittar, greppar, utsträcker, skrattar, gläds, hatar, avskyr, behagas, vredgas, förargas, benådar, överser, förlåter, skänker och håller igen.

Varje natt stiger Han ned till den nedersta himlen, hur Han vill och som Han vill:

لَيْسَ كَمِثْلِهِ شَيْءٌ وَهُوَ السَّمِيعُ البَصِيرُ

Ingenting är som Han – Han är den Hörande, den Seende.”1

Slavarnas hjärtan befinner sig mellan två av den Nåderikes fingrar. Han vänder på dem som Han vill, och Han förser dem med det Han vill.

Han skapade Âdam med Sin hand och i Sin skepnad.

På Domedagen kommer himlarna och jordarna att vara i Hans handflata och grepp.

Han kommer att placera Sin fot över helvetet så att det krymper.

Han kommer att föra ut folk ur helvetet med Sin hand.

Paradisets invånare ska titta mot Hans ansikte. De kommer att besöka Honom. Han kommer att ära dem, visa Sig för dem och begåva dem.

På Domedagen ska slavarna stå inför Honom. Han själv kommer att ställa dem inför rätta. Ingen annan än vår Herre (´azza wa djall) kommer att göra det. Han förmår allt Han vill.

142:11