9. Hadîth ”Den som under tiden han fastar glömmer…”

Imâm Muhammad bin Sâlih bin ´Uthaymîn (d. 1421)

ash-Sharh al-Mukhtasar ´alâ Bulûgh-il-Marâm (2/414-418)

Hâfidh Ibn Hadjâr al-´Asqalânî (rahimahullâh) sade:

688 – Abû Hurayrah (radhiya Allâhu ´anh) berättade att Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

”Den som under tiden han fastar glömmer bort sig och börjar äta eller dricka, skall fullborda sin fasta. Det är ingen annan än Allâh som har gett honom att äta och dricka.”1

Rapporterad av al-Bukhârî och Muslim.

689 – Hos al-Hâkim står det:

“Den som utav glömska bryter fastan i Ramadhân behöver varken kompensera eller sona.”2

Den är autentisk.

FÖRKLARING

Den fastande som råkar äta eller dricka är skyldig att göra något, ty profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

”Den som under tiden han fastar glömmer bort sig och börjar äta eller dricka, skall fullborda sin fasta. Det är ingen annan än Allâh som har gett honom att äta och dricka.”

Men om någon påminner honom om det måste han sluta omedelbart om han så bara skulle ha en matbit eller en klunk vatten i munnen; han måste spotta ut det. Därmed upphör ursäkten.

Detsamma gäller om han skulle äta eller dricka i tro om att solen gått ned och det visar sig att den inte alls har gjort det; han fasta är giltig. Asmâ’ bint Abî Bakr (radhiya Allâhu ´anhumâ) sade:

”En mulen dag under Allâhs sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) tid bröt vi fastan. Efter ett tag kom solen fram.”3

Om det hade varit obligatoriskt att ta igen dagen skulle sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) klargjort det. Därtill berörs handlingen av Allâhs (ta´âlâ) allmänna ord:

وَلَيْسَ عَلَيْكُمْ جُنَاحٌ فِيمَا أَخْطَأْتُم بِهِ وَلَكِن مَّا تَعَمَّدَتْ قُلُوبُكُمْ

“Om ni här begår ett misstag, skall ni inte klandras för detta – nej, utan för vad ni innerst inne syftar till.”4

och:

رَبَّنَا لاَ تُؤَاخِذْنَا إِن نَّسِينَا أَوْ أَخْطَأْنَا

”Herre! Ställ oss inte till svars för glömska eller oavsiktliga fel.”5

Allâh (ta´âlâ) sade:

”Det har Jag inte gjort.”6

1 al-Bukhârî (1933) och Muslim (1155).

2al-Hâkim (1/430).

3al-Bukhârî (1959).

433:5

52:286

6Muslim (126).