88 – Kapitel 15 – Profetens medling för följeslagarna under hans livstid

När detta är fastställt, ser man att de kommer att be profeterna om hjälp på Domedagen så att de ber Allâh ställa människorna till svars för att paradisets folk kan göra sig kvitt den ängslan som de kommer att uppleva.

Detta är tillåtet i detta liv samt i livet efter detta. Exempel på det, är att du kommer till en rättfärdig och levande man som sitter och lyssnar på dig. Därefter säger du till honom: ”Tillbe Allâh för mig, precis som Allâh sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) följeslagare brukade be honom om det då han levde.” Vad gäller efter hans död, bad de absolut inte honom om det vid hans grav. Faktum är att de rättfärdiga Salaf fördömde även den som tillbad Allâh vid hans grav. Vad skall man då säga om att tillbe honom?

 

Förklaring

Detta är det andra svaret. Människorna kommer att be profeterna om hjälp så att de ber till Allâh (´azza wa djall) för att Han skall låta skapelserna pusta ut från det fasansfulla tillståndet. De kommer alltså inte att tillbe dem. De kommer att be dem att be Allâh (´azza wa djall). Detta är en tillåten handling. Följeslagarna (radhiya Allâhu ´anhum) brukade be profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) att be för dem. I ”Sahîh al-Bukhârî” och ”Sahîh Muslim” berättar Anas (radhiya Allâhu ´anh) att en man gick in i moskén en fredag medan profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) stod och predikade. Han sade:

”Allâhs sändebud! Egendomarna har gått under och vägarna har skurits av. Be Allâh att vi får regn.”

Däremot sade han inte att Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) skulle ge dem regn. Han bad honom att be Allâh så att Han skulle ge dem regn. Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) lyfte då på händerna och sade:

”Allâh! Ge oss regn.”

Han upprepade detta tre gånger. Följaktligen lät Allâh (subhânahu wa ta´âlâ) regnet falla. En hel vecka gick utan att solen kom fram och det fortsatte att regna. Nästa fredag kom antingen samma man, eller en annan, in i moskén och sade:

”Allâhs sändebud! Egendomen svämmas över och husen rasar. Be Allâh (ta´âlâ) att regnet upphör.” Han tog då upp sina händer och bad: ”Allâh! [Låt det falla] omkring oss och inte på oss. Allâh! [Låt det falla] på stora och små kullar, dalar och träd.”1

Då upphörde regnet och följeslagarna gick sin väg i solskenet.

Detta hör till att man ber Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) tillbe Allâh (´azza wa djall). Det rör sig varken om att tillbe Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) eller att be honom om hjälp. Härmed klargörs det att detta tvivel som de har missuppfattat inte gagnar dem. Faktum är att det är värdelöst hos Allâh (´azza wa djall).

Därefter nämnde författaren (rahimahullâh) att det är tillåtet att be en rättfärdig person tillbe Allâh för dig. Detta är sant. Däremot är det ingenting man skall ha som vana. Salaf (radhiya Allâhu ´anhum) hade det inte som vana. Likaså består denna handling av att förlita sig på andras böner. Det är allmänt känt att det är bättre för människan att hon själv tillber sin Herre, ty handlingen är en form av dyrkan som hon närmar sig Allâh (´azza wa djall) med. Tillbedjan hör till dyrkan. Allâh (ta´âlâ) sade:

”Be till Mig, så skall Jag besvara er. De som håller sig för goda för att dyrka Mig skall gå med böjt huvud in i Helvetet.”” (40:60)

Om en människa tillber sin Herre, belönas hon för denna dyrkan. Därefter förlitar hon sig på Allâh (´azza wa djall) för att uppnå det goda och undkomma det onda. Detta gäller dock inte den som ber andra be Allâh för honom. En sådan person kommer att förlita sig på andra än Herren på samma sätt som han kommer att vända sig till andra mer än vad han kommer att vända sig till Allâh (´azza wa djall). Denna fråga är riskfylld. Shaykh-ul-Islâm (rahimahullâh) sade:

”Det anses vara klandervärt att be andra be för en.”

Om en person ber någon annan be för honom, bör han avse att gagna den bedjande med denna förfrågan. Han belönas för det och kanske uppnår han det som omtalas i hadîthen:

”Det finns inte en muslim som ber för sin frånvarande broder, utan att änglarna säger: ”Âmîn! Till dig med!””2

1 al-Bukhârî (1016) och Muslim (897).

2 Muslim (2732) och Abû Dâwûd (1534).