87. Når goda handlingar den levande?

Är det korrekt att ägna en frivillig dyrkans belöning till en levande muslim? Den här frågan finns knappt i de kända böckerna bara för att den är så främmande. Ibn Tamîm nämnde den i sin bok och sade att belöningen når den döde medan Hanâbilah har två åsikter huruvida den når den levande också.

Några ädla Hanafiyyah berättade för mig att belöningen når den levande enligt deras rättsskola. Deras bevis för det är Allâhs (ta´âlâ) ord:

فَاعْفُ عَنْهُمْ وَاسْتَغْفِرْ لَهُمْ

”Glöm därför nu [deras fel] och be om förlåtelse för dem.”1

Likaså har sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och muslimerna alltid bett för varandra, döda som levande, utan att någon fördömer handlingen. Det är föreskrivet att säga i sin bön för den döde:

”Allâh! Förlåt vår levande och vår döde.”

al-Qâdhî Abû Ya´lâ sade:

”Det känns inte till att Imâm Ahmad skilde mellan död och levande. Till synes berör hans åsikt båda två. Det bevisar Qur’ânen och Sunnah i bönen och bönen om förlåtelse för båda två. Alltså finns det ingen skillnad. Shaykh Shams-ud-Dîn bin ´Abdil-Qawî sade i ”Madjma´-ul-Bahrayn”:

”Ingen förnekar det. Alltså råder det samstämmighet om det. Den som säger att det inte är tillåtet saknar tvivel.”

Ibn ´Aqîl sade i ”al-Mufradât”:

”Qur’ân-läsning och liknande når inte alls den levande människan. Det banar vägen för en väldig nackdel. Det leder till att de rika slutar handla genom att endast betala pengar till den som kan handla för dem. Till följd därav förlorar de belöningen för att de förlitade sig på andra för belöningen medan dyrkan byts ut mot ersättning.”

13:159