Imâm Sâlih bin Fawzân al-Fawzân

at-Ta´lîqât al-Mukhtasarah ´alâl-´Aqîdah at-Tahâwiyyah, sid. 97-98

Vad den otrogne beträffar, gagnas han ingalunda av medlingar:

مَا لِلظَّالِمِينَ مِنْ حَمِيمٍ وَلَا شَفِيعٍ يُطَاعُ

”De orättfärdiga kommer inte att ha någon kär vän eller åtlydd medlare.”1

فَمَا تَنفَعُهُمْ شَفَاعَةُ الشَّافِعِينَ

”Då skall medlarnas förböner inte vara dem till någon nytta.”2

Qur’ânen behandlar alltså två sorters medlingar: en dementerad och en bekräftad. Den dementerade medlingen uppfyller inte de krav som behövs för att den ska infrias, den bekräftade medlingen uppfyller de krav som behövs för att den ska infrias. Den otrogne kommer inte att erhålla någon medling om så hela skapelsen hade medlat för honom. Ty han var en avgudadyrkare som hädade Allâh (´azza wa djall). Allâh behagas inte av hans tal eller handling. Det enda undantaget är profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) medling för hans farbror Abû Tâlib. Den medlingen är dels unik, dels är den inte för att Abû Tâlib ska lämna helvetet, utan för att denne ska få ett lindrat straff då han brukade stödja, skydda och försvara profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam). Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) kommer alltså bara att medla för att hans straff ska lindras.