8. Faktorer som måste undvikas under fastan

´Allâmah ´Abdul-´Azîz bin ´Abdillâh ar-Râdjihî

al-Mukhtasar fî Ahkâm-is-Siyâm, sid. 27-28

1 – Oanständigt tal, synd och lögn. Det är förbjudet för den fastande att bruka oanständigt tal, ha samlag och allt vad det innebär. Även synd, lögn och handlingar enligt den och svordomar är förbjudna. Om någon förtalar den fastande, säger han att han fastar utan att ge tillbaka. Abû Hurayrah (radhiya Allâhu ´anh) berättade att Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

Fastan är en sköld. När någon av er fastar skall han vare sig tala oanständigt eller skrika. Om någon förtalar eller bråkar med honom, skall han säga: ”Jag fastar. Jag fastar.1

Hos al-Bukhârî står det:

”Fastan är en sköld varför han inte ska tala oanständigt eller synda. Om någon väljer att bråka eller förtala honom säger han bara: ”Jag fastar” två gånger.”2

Abû Hurayrah (radhiya Allâhu ´anh) berättade att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

Allâh har inget behov av att en person låter bli att äta och dricka om han inte lämnar lögn och handlingar utmed den.”3

Hos al-Bukhârî står det:

Allâh har inget behov av att en person låter bli att äta och dricka om han inte lämnar lögn, handlingar utmed den och synder.4

2 – Den fastande ska inte överdriva när han sköljer näsan så att han inte råkar svälja något. Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade till Laqît bin Sabirah (radhiya Allâhu ´anh):

”Lägg ned stor vikt vid att dra in vatten i näsan om du inte fastar.”5

3 – Nässpray bör undvikas så att dess innehåll inte sväljs. Näsan är trots allt en kanal. Dessutom bör öron- och örondroppar samt kohl användas efter solnedgång så att den fastande slipper hamna i kontrovers. Även om det omnämnda inte bryter fastan på grund av brist på bevis, är det bättre att hålla sig på den säkra sidan under denna väldiga dyrkan.

1 al-Bukhârî (1904) och Muslim (1151).

2 al-Bukhârî (1894).

3 al-Bukhârî (1903).

4 al-Bukhârî (6057).

5 Abû Dâwûd (143), at-Tirmidhî (788) som sade att hadîthen är god och autentisk, an-Nasâ’î (87) och Ibn Mâdjah (407).