8. Angående bot och amuletter

Shaykh-ul-Islâm Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb (rahimahullâh) sade:

 

1 – Det har rapporterats autentiskt från Abû Bashîr al-Ansârî (radhiya Allâhu ´anh) att han reste flera gånger tillsammans med Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) som skickade iväg en budbärare med budskapet:

 

”Det skall inte hänga en garnkrans – eller krans – runt en kamelhals utan att den skärs av.”1

 

2 – Ibn Mas´ûd (radhiya Allâhu ´anh) berättade att han hörde Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) säga:

 

”Bot, amuletter och Tiwalah är helt säkert avguderi.”2

 

Rapporterad av Ahmad och Abû Dâwûd.

 

3 – ´Abdullâh bin ´Ukaym berättade att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

 

”Den som knyter något lämnas över till det.”3

 

Rapporterad av Ahmad och at-Tirmidhî.

 

Amuletter knyts runt barnen mot det onda ögat. Om amuletten består av Qur’ânen tillät vissa Salaf den till skillnad från andra, däribland Ibn Mas´ûd (radhiya Allâhu ´anh), som förbjöd även den typen.

 

Bot kallas även för ”formler”. Det finns bevis för att bot utan avguderi är tillåten. Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) tillät bot mot onda ögat och feber.

 

Tiwalah är en sak de gör för att mannen skall älska kvinnan och vice versa.

 

4 – Ahmad rapporterade från Ruwayfi´ som sade:

 

”Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade till mig: ”Ruwayfi´! Förmodligen kommer du att leva ett långt liv. Berätta för människorna att Muhammad avsvär sig den som knyter en knut i sitt skägg, hänger en garnkrans eller torkar sig med djurspillning eller ben.”4

 

5 – Sa´îd bin Djubayr (rahimahullâh) sade:

 

”Att skära av en amulett från en människa är som att frigöra en slav.”5

 

Rapporterad av Wakî´.

 

6 – Han rapporterade även att Ibrâhîm sade:

 

”De föraktade alla amuletter; med Qur’ânen och utan Qur’ânen.”6

 

 

FÖRKLARING

1 – Kapitlet handlar om de texter som förbjuder amuletter och detaljerar boten. Vissa förbjuder en typ av amuletter och tillåter en annan. Den korrekta åsikten är att alla amuletter är förbjudna. Amuletter hängs runt barnen mot det onda ögat. Bevisen tyder på att de är förbjudna, vilket kommer att nämnas framöver i samband med sjuklingar och barn.

2 – Beträffande boten, är dess dom ingående. För att den skall vara tillåten krävs det att tre villkor uppfylls:

1 – Dess språk skall vara begripligt utmed Qur’ân-verser och kända böner.

2 – Den skall inte bestå av något som går emot religionen.

3 – Det skall inte tros att den gagnar av sig själv. I den tidigare angivna hadîthen står det:

”Bot är tillåten så länge den inte är avguderi.”

Tiwalah definierades av författaren. Det är ett fenomen som de gör med hjälp av djinner och djävlar. De kallar de för ”magi”, ”attraktion” och ”distraktion”. All magi är otro:

إِنَّمَا نَحْنُ فِتْنَةٌ فَلاَ تَكْفُرْ

”Vi är bara en prövning och en frestelse; häda därför inte.”7

3 – ´Abdullâh bin ´Ukaym berättade att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

”Den som knyter något lämnas över till det.”

Rapporterad av Ahmad och at-Tirmidhî.

Människan är skyldig att förlita sig på Allâh allena. Det är det som kommer att gagna henne tillsammans med skälen. Hadîthen säger:

”Ivra efter det som gagnar dig. Sök hjälp av Allâh (´azza wa djall) och misslyckas inte.”8

Det är oundvikligt att inte göra vad som krävs för att bli frisk, följa Allâhs föreskrift och uppnå sundhet och uppehälle. Skälen är antingen obligatoriska eller också tillåtna. Människan skall se till att utöva de tillåtna och obligatoriska skälen. Det drar inte ned på en persons Tawhîd. Tvärtom. Det drar ned på ens intellekt och Tawhîd att inte göra det.

Om amuletterna består av Qur’ânen tillät vissa lärda, däribland ´Abdullâh bin ´Umar, dem till skillnad från andra, däribland ´Abdullâh bin Mas´ûd. Den sistnämnda åsikten är korrekt. Den stöds av bevisen. Det är obligatoriskt att förhindra allt som leder till den här frågan för att förebygga avguderi och handla utmed bevisen. Det skall inte hängas amuletter runt barnen. I stället skall man be för dem det profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) bad för al-Hasan och al-Husayn9.

Vissa av Salaf skrev ned Qur’ânen på papper och fat. Det rapporteras obekräftat från Ibn ´Abbâs. Det är dock tillåtet. Ibn-ul-Qayyim nämner det i ”Zâd-ul-Ma´âd”. Bot är däremot bättre.

Behandling av sjukdomar är tillåten. Hadîthen säger:

”Allâhs tjänare! Behandla er, men behandla er inte med något förbjudet!”10

Den korrekta åsikten är att det är rekommenderat. Mâlik sade:

”Det är likvärdigt.”

Det vill säga tillåtet.

4 – Ahmad rapporterade från Ruwayfi´ som sade:

”Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade till mig: ”Ruwayfi´! Förmodligen kommer du att leva ett långt liv. Berätta för människorna att Muhammad avsvär sig den som knyter en knut i sitt skägg, hänger en garnkrans eller torkar sig med djurspillning eller ben.”

Häri finns fyra frågor:

1 – ”… den som knyter en knut i sitt skägg…” De lärda säger att det betyder att man knyter knut i skägget för att göra det lockigt för att framhäva arrogans och välde. Det har också sagts att det är för att inte efterlikna kvinnorna och de feminina. Att se efter skägget genom att kamma det och vårda hamnar inte under förbudet. Hadîthen består av svaghet men rapporteras via andra vittnande berättarkedjor.

2 – ”… hänger en garnkrans…” De tillverkas av inälvor och annat. Under den hedniska tiden hängde de dem runt kameler och barn mot det onda ögat.

3 – ”… eller torkar sig med djurspillning eller ben…”. Det finns hadîther som förbjuder torkning med dem efter naturliga behov. De renar inte och de påminner om handlingarna som förekom under den hedniska tiden.

4 – ”… Muhammad avsvär sig…” Det är ett mycket allvarligt hot. Det betyder dock inte att personen blir avgudadyrkare. Hadîthen är som profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ord:

”Den som slår sig på kinderna, river sönder kläderna och uttalar sig som på den hedniska tiden tillhör inte oss.”

Poängen ligger i att det är förbjudet att hänga garn, trådar och annat i hopp om gagn. Det är obligatoriskt att endast förlita sig på Allâh allena.

5 – Sa´îd bin Djubayr (rahimahullâh) sade:

”Att skära av en amulett från en människa är som att frigöra en slav.”

Rapporterad av Wakî´.

Wakî´ bin al-Djarrâh dog 196.

I hadîthen framgår dygden i att skära av amuletter och att det motsvarar frigivning av en slav. Ty i detta fall frigörs tjänaren från Elden och avguderiet. Därför är det bättre än en frigivning av en slav. Det är möjligt att Sa´îds ord är rapporterade via en berättarkedja. Det är högt i tak i frågan därför att Sa´îd inte uttalar sig på det viset från sig själv. Det kan också vara ett uttalande som stammar från hans Idjtihâd och förståelse. Efter forskning och granskning visar sig handlingen vara större än en frigivning av en slav ut i det fria.

Amuletter är en mindre avguderi och fruktansvärt allvarliga. De kan även leda till större avguderi.

6 – Han rapporterade även att Ibrâhîm sade:

”De föraktade alla amuletter; med Qur’ânen och utan Qur’ânen.”

Han hette Ibrâhîm bin Yazîd an-Nakha´î. Han var en efterföljare och en följeslagare till Ibn Mas´ûds (radhiya Allâhu ´anh) följeslagare. De föraktade amuletter och det gjorde även deras lärare Ibn Mas´ûd. De föraktade dem på grund av två orsaker:

1 – De förbjudande hadîtherna är allmänna.

2 – För att förebygga avguderiet. Till följd därav skall det varken hängas Qur’ânen, Qur’ân-verser, hadîther, talismaner eller ben. Allt är avguderi.

Det är inte tillåtet att ha Qur’ânen, djur eller något annat i bilen i hopp om att de skall skydda mot olyckor.

1al-Bukhârî (3005) och Muslim (2115).

2Abû Dâwûd (3883), Ibn Mâdjah (3530), Ahmad (3615), at-Tabarânî (10503) och al-Bayhaqî (19387). Autentisk enligt al-Albânî i ”Silsilat-ul-Ahâdîth as-Sahîhah” (331).

3at-Tirmidhî (2027), an-Nasâ’î (4079) och Ahmad (18803). Svag enligt al-Albânî i ”Dha´îf-ul-Djâmi´” (12477).

4Abû Dâwûd (36), an-Nasâ’î (5067) och Ahmad (17037). Autentisk enligt al-Albânî i ”Sahîh-ul-Djâmi´” (13869).

5Ibn Abî Shaybah (23473).

6Ibn Abî Shaybah (23467).

72:102

8Muslim (2664).

9al-Bukhârî (3371).

10Abû Dâwûd (3874), at-Tabarânî (649) och al-Bayhaqî (19465). Autentisk enligt al-Albânî i ”Sahîh-ul-Djâmi´” (2643).