78. Är de lärde pressade av myndigheterna?

Fråga 78: Ni och era lärda bröder i detta land är Salafiyyûn. Ni råder makthavarna på ett föreskrivet sätt som har klargjorts av sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam). Dock finns det människor som kritiserar er för att inte fördöma synder öppet. Andra ursäktar er och säger att ni är pressade av landet. Vad säger ni om det?

Svar: Makthavarna är, precis som alla andra människor, inte felfria. Det är obligatoriskt att råda dem1. Att skymfa dem i sittningar och predikstolar är förbjudet förtal2. Den synden är värre än synden som härrör från makthavarna, ty den är baktal. Detta baktal orsakar prövningar och splittring och påverkar kallet negativt3. Det obligatoriska är att råda dem på trygga vis utan att skandalisera dem.

De som förtalar landets lärde och beskyller dem för att inte råda eller att de är pressade4 är ute efter att klippa banden mellan de lärde och ungdomarna och samhället så att vägen kan banas för folk som vill så fördärv. Då folk tänker dåligt om de lärde tappar de förtroende för dem. Samtidigt får de illasinnade chansen att sprida sitt gift. Jag tror att tänket kommer utifrån varför muslimerna måste akta sig för det.

1Ibn Abî ´Âsim sade:

”Kapitel om att medborgarna är ålagda att råda makthavarna. Zayd bin Thâbit (radhiya Allâhu ´anh) berättade att Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

”En muslims hjärta avundas inte tre handlingar: uppriktig handling för Allâhs sak, råd till makthavaren och fasthållning vid samlingen. Ty deras bön omger alla andra.” (as-Sunnah (2/502))

al-Albânî sade att dess berättarkedja är autentisk.

2Shaykh ´Abdul-´Azîz bin ´Abdillâh bin Bâz (rahimahullâh) sade:

”Förtal av ledare från predikstolar är ingen lösning. Lösningen är att be för deras vägledning, framgång, korrekta avsikt och sunda umgänge. Det är lösningen. De blir inte bättre av att förtalas. Det finns ingen nytta av att förtala dem. Det är inte islamiskt att förtala och förbanna dem.” (Fatâwâ al-´Ulamâ’ al-Kibâr, sid. 65, av ´Abdul-Mâlik Ramadhânî)

3Också leder det till uteblivet gehör, avsaknad lydnad samt blodbad. ´Uthmân (radhiya Allâhu ´anh) mördades just på grund av det öppna fördömandet som hittades på av Khawâridj.

4Det har kommit upp en ny sorts förtal av de lärde som vi ofta hör komma från Haddâdiyyah. De är en grupp som tillskrivs egyptiern Mahmûd al-Haddâd som brukade bo i Madînah. Han lyckades manipulera primitiva människor genom att knäppa upp sina skjortknappar så att hans navel syntes. Första gången sekten kom upp till ytan var när de började förtala Hâfidh Ibn Hadjar al-´Asqalânî och an-Nawawî i sina sittningar. De uppmanade människorna att göra Tabdî´ på dem öppet och prövade dem med sakfrågan. Den som tyckte annorlunda inkluderade de till Ahl-ul-Bid´a. Slutligen började de till och med förtala Imâm Ibn Bâz, al-Fawzân, al-Luhaydân, al-Albânî och andra. En av dem brukade läsa Ibn Abî ´Âsims bok ”as-Sunnah” för Imâm Ibn Bâz på sommaren i Tâ’if. Då han efter ett tag lämnat honom och blev frågad om orsaken sade han:

”Jag läste bara för att fastställa bevisen mot Ibn Bâz.”

Vilket bevis ville gröngölingen fastställa mot detta stabila berg av kunskap som stödde Sunnah och krossade innovationer? Må Allâh förfula Ahl-ul-Bid´a wal-Ahwâ’! Deras överhuvud Mahmûd al-Haddâd förtalar alla som rekommenderar boken ”at-Tahâwiyyah” och säger:

”Många av dagens Ahl-us-Sunnah rekommenderar boken ”at-Tahâwiyyah” och dess förklaring.”

En av dem är Imâm Ibn Bâz som också undervisar den i sin moské. Också förtalar han al-Albânî för att ha nämnt och dömt hadîtherna i den angivna boken utan anmärkningar. Det förtalet finns i hans bok ”´Aqîdatu Ibn Abî Hâtim wa Abî Zur´ah”, sid. 90.

Må Allâh förfula Ahl-ul-Bid´a! De anammar det som är till deras fördel och lämnar det som är till deras nackdel. al-Haddâd är bara motsägelsefull då han själv nämnde och dömde hadîtherna i ”Ihyâ’ ´Ulûm-id-Dîn” vars katastrofer är kända för många människor. Det till trots lät al-Haddâd bli att observera något i boken. Vilken paradox är större än så! De två böckerna kan inte ens jämföras. Hans anhängare som förtalar de lärde har bara tagit efter sin ledare. Han nedvärderade Shaykh-ul-Islâm Ibn Taymiyyah (rahimahullâh) och beskyllde honom för bagatellisering av Irdjâ’. Han sade:

”I ”Kitâb-ul-Îmân” säger Ibn Taymiyyah (rahimahullâh) att Irdjâ’ är bara en verbal innovation.”

al-Haddâd själv valde att förklara begreppet och sade:

”Det vill säga att den inte är verklig, vilket är en bagatellisering av dess sak.”

Se ”´Aqîdatu Ibn Abî Hâtim wa Abî Zur´ah”, sid. 89-90. Med detta avser jag inte att hans fel skall skuggas och eftersökas utan bara att klarlägga hans tillstånd så att folk inte luras av honom och hans jämlikar. Sen när började de beskylla Ibn Hadjar, an-Nawawî, Ibn Hazm, ash-Shawkânî, al-Albânî och deras jämlikar för innovation och sluta be Allâh benåda dem om inte efter al-Haddâds ankomst till dem?

En annan av Mahmûd al-Haddâds paradoxer är att han inte tillåter att man läser eller ens tittar i innovatörers och Ahl-ul-Bid´as böcker. Det är förvisso helt i sin ordning, men det finns en skillnad mellan personen som kallar till innovation och omedgörligt ignorerar sanningen och personen som råkar falla i innovation samtidigt som han stödjer Sunnah, utgår från Sunnah och tjänar Sunnahs böcker. al-Haddâd sade:

”En person räknas inte till Ahl-us-Sunnah så länge han inte undviker innovationer, deras platser och bevisningar samt innovatörers böcker.” (´Aqîdatu Ibn Abî Hâtim wa Abî Zur´ah”, sid. 105)

Han fördömer som sagt den som rekommenderar ”al-´Aqîdah at-Tahâwiyyah” och al-Albânî för att ha granskat och dömt dess hadîther. Däremot fördömde han inte sig själv för att ha förkortat Ibn-ul-Djawzîs ”Sayd-ul-Khâtir”. Här finns två synpunkter utifrån al-Haddâds egna metod:

1 – Hur kan han läsa Ibn-ul-Djawzîs (rahimahullâh) böcker när han själv säger att han var en äkta Djahmî? Det skrev han i förordet till ”al-Muntaqâ al-´Âtir” som är hans förkortning av ”Sayd-ul-Khâtir”.

يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آَمَنُوا لِمَ تَقُولُونَ مَا لَا تَفْعَلُونَ كَبُرَ مَقْتًا عِندَ اللَّهِ أَن تَقُولُوا مَا لَا تَفْعَلُونَ

”TROENDE! Varför säger ni ett och gör ett annat? Det är djupt förhatligt för Allâh att era ord inte överensstämmer med era handlingar!” (61:2-3)

أَتَأْمُرُونَ النَّاسَ بِالْبِرِّ وَتَنسَوْنَ أَنفُسَكُمْ وَأَنتُمْ تَتْلُونَ الْكِتَابَ أَفَلاَ تَعْقِلُونَ

”Uppmanar ni andra till fromhet medan ni glömmer er själva, och samtidigt läser ni Skriften? Vill ni inte använda ert förstånd?” (2:44)

2 – Boken ”Sayd-ul-Khâtir” tillhör de sämsta böckerna och måste uppmärksammas och varnas för. Varför ser du, Mahmûd, efter den, kastar bort din tid och lurar människorna med din handling? Du som är känd för att varna för innovatörers böcker – om du ändå gjorde det! Måhända ser de lurade boken med ditt namn på och tror att den innehåller korrekt dogm. I själva verket handlar hela boken om tankar och inga citat av Qur’ânen, Sunnah och följeslagarna.

al-Haddâd och hans följe anser inte att man skall be Allâh benåda Imâm Ibn Hadjar, an-Nawawî och deras jämlikar. Han fördömer också att de tituleras som ”imamer”. Han sade:

”Så kallade Ahl-us-Sunnah kallar Ahl-ul-Bid´as imamer för ”imamer” och ber därefter Allâh benåda dem.” (´Aqîdatu Ibn Abî Hâtim wa Abî Zur´ah”, sid. 106)

Han och hans likar har som vana att förtala, svära och missbruka glåpord mot de lärde. Han sade att ´Alî bin al-Hasan bin ´Asâkir var en äkta Djahmî. Se hans granskning av ”al-Djâmi´ fîl-Hathth ´alâ Hifdh-il-´Ilm, sid. 212.

al-Haddâd förnedrar och angriper Ahl-us-Sunnah (i form av Imâm Ibn Bâz, Ibn ´Uthaymîn och al-Fawzân som värnar om boken ”at-Tahâwiyyah” och dess förklaring), skymfar al-Albânî för hans granskning av boken och förtalar Shaykh-ul-Islâm Ibn Taymiyyah eftersom han säger sig ha stark svartsjuka för muslimernas dogm så att den inte förorenas. Han fredar inte Ahl-us-Sunnah till skillnad från Ahl-ul-Bid´a, hedningar och mytomaner. Är han så svartsjuk för att inte imamerna och de lärde skall förorena dogmen? Han fredar al-Ikhwân al-Muslimûn som har besatt Egypten kors och tvärs och spritt fördärv på jorden. Vi har varken hört eller sett honom säga något om dem. Han har inte skrivit någon bok mot dem, inte ens en artikel i en tidskrift eller en tidning. Han avvisade inte dem medan han levde i Egypten och inte heller när han tryggades i Saudiarabien och var långt borta från deras ondska. Han fredar gravdyrkarna, relikerna är utspridda i hans hemland. Han hör och ser folk gå runt och vidröra gravar och åkalla så kallade helgon. Ingen fördömer dem. Han fredar Sûfiyyah som firar profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) födelsedag, Takfîriyyûn och Khawâridj, Djamâ´at-ut-Tablîgh och andra. Varför är han inte också tyst om Ahl-us-Sunnah som kallar till Sunnah och försvarar Sunnah och varnar för avguderi, innovationer, synder och lustfyllda Ahl-ul-Bid´a? Mannen försvarar inte alls Sunnah. Allt handlar om lust och kärlek till popularitet. Jag gillar citatet som ´Allâmah och Muhaddith Muhammad Nâsir-ud-Dîn al-Albânî ofta tog upp:

”Kärlek till popularitet bryter ryggar.”