Imâm Muhammad Nâsir-ud-Dîn al-Albânî (d. 1420)

Salât-ut-Tarâwîh, ss. 93-94

Det faktum att handlingen är innovation kommer att behandlas i en traktat för sig. Just nu räcker det att påminna läsarna om att den ädle följeslagaren ´Abdullâh bin ´Umar (radhiya Allâhu ´anhumâ) sade:

”Varje innovation är villfarelse om så människor tycker att den är fin.”1

Detta för att läsarna ska ha klart för sig att de som säger sig stödja följeslagarna i själva verket står främst bland dem som går emot det som de brukade förbjuda. De nöjer sig dock inte med det; de anklagar dem som kallar till handling enligt Sunnah för att gå emot följeslagarna. I själva verket är det just de som rättar sig bäst efter dem så länge deras sägelser är autentiska. Detta har läsarna insett såväl i den första traktaten som i denna.

När vi kraftigt stödjer detta antal och vänder ryggen åt alla andra högre antal, betyder det inte alls att vi förtalar dem som anser det vara korrekt att be fler Raka´ât. Ty vi vet att dessa individer varken har valt den åsikten eller andra åsikter av lust. Därför förvånas jag över att en muslim kan få för sig att någon beskyller dessa individer för religiös innovation. Faktum är att de belönas i alla fall, vilket jag har klargjort flera gånger. Det var trots allt dessa individer som ledde oss till att prioritera Qur’ânen och Sunnah framför allting annat som går emot dem. Exempelvis sade Imâm ash-Shâfi´î (radhiya Allâhu ´anh):

”Om en Sunnah från Allâhs Sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) klargörs för en person, är muslimerna enade om att han inte får lämna den för en annan åsikt.”2