76. Den som förnekar något från islam hädar

Imâm Muhammad bin Sâlih bin ´Uthaymîn (d. 1421)

Sharh Kashf-ish-Shubuhât, sid. 81-82

Shaykh-ul-Islâm Muhammad bin ´Abdil-Wahhâb (rahimahullâh) sade:

Svaret är att de lärde är enade om att en person som tror på Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) inom en sak och förkastar honom inom en annan, är otrogen och utesluten ur islam. Detsamma gäller om han betror något i Qur’ânen och förnekar något annat. Detsamma gäller den som bekräftar monoteismen men förnekar bönens plikt, bekräftar monoteismen och bönen men förnekar allmosans plikt, bekräftar allt omnämnt men förnekar fastan eller bekräftar allt omnämnt men förnekar vallfärden. När vissa människor på profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) tid inte underkastade sig vallfärden, uppenbarade Allâh om dem:

وَلِلّهِ عَلَى النَّاسِ حِجُّ الْبَيْتِ مَنِ اسْتَطَاعَ إِلَيْهِ سَبِيلاً وَمَن كَفَرَ فَإِنَّ الله غَنِيٌّ عَنِ الْعَالَمِينَ

Vallfärden till Huset är en plikt gentemot Allâh för var och en som har möjlighet att genomföra den. Och den som hädar, så är Allâh Sig själv nog och inte behöver Sin skapelse.”1

FÖRKLARING

De lärde är enade om att den som förkastar och förnekar något som sändebudet (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) har förkunnat har förkastat och förnekat allt. Den som förnekar en profet förnekar alla profeter. Allâh (ta´âlâ) sade:

إِنَّ الَّذِينَ يَكْفُرُونَ بِاللّهِ وَرُسُلِهِ وَيُرِيدُونَ أَن يُفَرِّقُواْ بَيْنَ اللّهِ وَرُسُلِهِ وَيقُولُونَ نُؤْمِنُ بِبَعْضٍ وَنَكْفُرُ بِبَعْضٍ وَيُرِيدُونَ أَن يَتَّخِذُواْ بَيْنَ ذَلِكَ سَبِيلاً أُوْلَئِكَ هُمُ الْكَافِرُونَ حَقًّا وَأَعْتَدْنَا لِلْكَافِرِينَ عَذَابًا مُّهِينًا

”De som hädar Allâh och Hans sändebud och vill skilja mellan Allâh och Hans sändebud och säger: ”Vi tror på några men vi avvisar andra” och försöker gå en medelväg – dessa är sanna otrogna och för de otrogna har Allâh i beredskap ett förnedrande straff.”2

Likaså sade Han (ta´âlâ) om israeliterna:

أَفَتُؤْمِنُونَ بِبَعْضِ الْكِتَابِ وَتَكْفُرُونَ بِبَعْضٍ فَمَا جَزَاء مَن يَفْعَلُ ذَلِكَ مِنكُمْ إِلاَّ خِزْيٌ فِي الْحَيَاةِ الدُّنْيَا وَيَوْمَ الْقِيَامَةِ يُرَدُّونَ إِلَى أَشَدِّ الْعَذَابِ وَمَا اللّهُ بِغَافِلٍ عَمَّا تَعْمَلُونَ

”Tror ni på vissa delar av Skriften och förnekar andra? Vilken lön förtjänar de bland er som begår sådana handlingar om inte skam och vanära i denna värld? Och på Uppståndelsens dag skall de utlämnas till de strängaste straff. – Allâh förbiser ingenting av vad ni gör.”3

Därefter gav författaren några exempel:

Det första: Bönen. Den som erkänner monoteismen och avvisar bönens plikt är otrogen.

Det andra: Allmosan. Den som erkänner monoteismen och bönen samtidigt som han förnekar allmosans plikt är otrogen.

Det tredje: Fastan. Den som bekräftar de föregående frågorna och nekar fastans plikt är otrogen.

Det fjärde: Vallfärden. Den som bekräftar de föregående frågorna och nekar vallfärdens plikt är otrogen. Som bevis använde sig författaren (rahimahullâh) av Hans (ta´âlâ) ord:

وَلِلّهِ عَلَى النَّاسِ حِجُّ الْبَيْتِ مَنِ اسْتَطَاعَ إِلَيْهِ سَبِيلاً وَمَن كَفَرَ فَإِنَّ الله غَنِيٌّ عَنِ الْعَالَمِينَ

Vallfärden till Huset är en plikt gentemot Allâh för var och en som har möjlighet att genomföra den. Och den som hädar, så är Allâh Sig själv nog och inte behöver Sin skapelse.”4

Tillsynes nämnde författaren (rahimahullâh) anledningen till versens uppenbarelse. Jag vet inte varför han nämnde den som bevis.

13:97

24:150-151

32:85

43:97