75 – Domen för att resa till de otrognas land

Domen för att resa till de otrognas land

 

Vi anser det vara förbjudet att resa till de otrognas land om inte följande tre villkor uppfylls:

Det första: Att personen i fråga har så pass mycket kunskap, att han kan avvisa tvivel.

Det andra: Att personen i fråga är så pass religiös, att han avstår från drifter.

Det tredje: Att personen i fråga är i behov av att resa dit.

Om dessa villkor inte uppfylls, är det inte tillåtet att resa till de otrognas land på grund av de prövningar, eller risken för prövningar, som förekommer däri. Dessutom är det slöseri med pengar. Dessa resor är dyra.

Skulle det däremot vara behövligt att göra det, som att gå på sjukbehandling eller studera något som inte finns i ens land, och man är utrustad med den omnämnda kunskapen och religiositeten, är ingen skada skedd om man skulle göra det.

Turistresor till de otrognas land anses inte vara behövligt. Likaså är det möjligt att resa till islamiska länder vilkas folk slår vakt om de islamska ritualerna. I dag har vissa av våra islamiska länder blivit till turistmål – och lov och pris tillkommer Allâh. Om man har möjlighet att resa dit, gör man det i stället för att roa sig och spendera sin fritid.

Vad gäller att muslimer residerar i de otrognas länder, sätts deras religion, karaktärer, uppföranden och läggningar på spel. Både vi och andra har sett hur många av dem som reser dit återvänder som andra människor. De återvänder som syndare. Vissa av dem återvänder som avfällingar. De tror varken på sin religion eller någon annan – och skydd sökes hos Allâh. De förnekar allting och gör narr av religionen och dess dåtida och nutida anhängare. Därför är det obligatoriskt för var och en att hålla sig borta från detta och hålla sig till de villkor som hindrar en från drifterna på dessa förgörande platser.

Att residera i de otrognas land fordrar att två grundläggande villkor uppfylls:

Det första: Att personen som residerar däri har sin religion garanterad och säker, på så sätt att han har kunskap och tro. Han skall ha styrka till att förbli stadigt upprättad på religionen och han skall akta sig för villfarelse och avvikelse. Dessutom skall han ha hat och fientlighet till de otrogna. Han skall inte ta dem till sina vänner eller älska dem då vänskap och kärlek till dem tillhör de faktorer som motstrider tron på Allâh. Han (ta´âlâ) sade:

لَا تَجِدُ قَوْمًا يُؤْمِنُونَ بِاللَّهِ وَالْيَوْمِ الْآخِرِ يُوَادُّونَ مَنْ حَادَّ اللَّهَ وَرَسُولَهُ وَلَوْ كَانُوا آبَاءهُمْ أَوْ أَبْنَاءهُمْ أَوْ إِخْوَانَهُمْ أَوْ عَشِيرَتَهُمْ

”Du kan inte finna sådana människor som tror på Allâh och den Yttersta dagen och som samtidigt söker vänskap med dem som trotsar Allâh och Hans sändebud – inte ens om det gäller deras fäder, söner, bröder eller släktingar.” (58:22)

يَا أَيُّهَا الَّذِينَ آمَنُواْ لاَ تَتَّخِذُواْ الْيَهُودَ وَالنَّصَارَى أَوْلِيَاء بَعْضُهُمْ أَوْلِيَاء بَعْضٍ وَمَن يَتَوَلَّهُم مِّنكُمْ فَإِنَّهُ مِنْهُمْ إِنَّ اللّهَ لاَ يَهْدِي الْقَوْمَ الظَّالِمِينَ فَتَرَى الَّذِينَ فِي قُلُوبِهِم مَّرَضٌ يُسَارِعُونَ فِيهِمْ يَقُولُونَ نَخْشَى أَن تُصِيبَنَا دَآئِرَةٌ فَعَسَى اللّهُ أَن يَأْتِيَ بِالْفَتْحِ أَوْ أَمْرٍ مِّنْ عِندِهِ فَيُصْبِحُواْ عَلَى مَا أَسَرُّواْ فِي أَنْفُسِهِمْ نَادِمِينَ

”Troende! Välj inte judar eller kristna till era bundsförvanter – de stöder och skyddar varandra – och den av er som söker deras stöd och skydd blir en av dem. Allâh vägleder inte de orättfärdiga. Du ser att de vilkas hjärtan är sjuka av tvivel har bråttom att söka vinna deras gunst. De säger: ”Vi fruktar att vår lycka skall vända sig.” Men det kan hända att Allâh skänker de troende segern eller ger Sin vilja till känna på annat sätt, och då måste dessa människor med sjuka sinnen ångra sina hemliga tankar.” (5:51-52)

I den Autentiska har det bekräftats att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade (i betydelse):

”Den som älskar ett folk hör till det. En person är med den han älskar.”

Till de största farorna en muslim kan råka ut för, är att älska Allâhs fiender. Kärlek till dem fordrar att man håller med dem och följer dem. Det minsta som kan inträffa är att man inte avvisar det orätta. Därför sade profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) (i betydelse):

”En person är med den han älskar.”

Det andra: Att man har möjlighet att visa sin religion. Detta görs genom att manifestera islams ritualer utan hinder. Om det finns nog med folk för att kunna förrätta fredagsbönen och bönen i samling, skall man göra det utan att hindras. Inte heller skall man hindras från att betala allmosan, fasta, vallfärda eller någon annan av religionens ritualer. Om detta inte är möjligt att utföra, är det inte tillåtet att bo i detta land och således blir det obligatoriskt att göra Hidjrah. Ibn Qudâmah sade i ”al-Mughnî” (8/457) när han gick in på de olika typerna av människors förhållanden till Hidjrah:

”En av dem är människor som är ålagda att göra Hidjrah. Det är de som förmår att göra det samt inte förmår att visa sin tro. De klarar inte av att genomföra religionens förpliktelser bland de otrogna. Denna person är ålagd att göra Hidjrah. Han (ta´âlâ) sade:

إِنَّ الَّذِينَ تَوَفَّاهُمُ الْمَلآئِكَةُ ظَالِمِي أَنْفُسِهِمْ قَالُواْ فِيمَ كُنتُمْ قَالُواْ كُنَّا مُسْتَضْعَفِينَ فِي الأَرْضِ قَالْوَاْ أَلَمْ تَكُنْ أَرْضُ اللّهِ وَاسِعَةً فَتُهَاجِرُواْ فِيهَا فَأُوْلَـئِكَ مَأْوَاهُمْ جَهَنَّمُ وَسَاءتْ مَصِيرًا

”När änglarna samlar in själarna från dem som ännu i dödsögonblicket begår orätt mot sig själva skall de fråga: ”Hur var er belägenhet?” Och då de svarar: ”På jorden var vi svaga och förtryckta”, skall de änglarna säga: ”Var inte Allâhs jord vid nog så att ni kunde emigrera på den?” Helvetet skall bli dessa människors sista hemvist – ett i sanning eländigt slut!” (4:97)

Detta är ett allvarligt hot som tyder på dess förpliktelse. Att förrätta religionens förpliktelser är obligatoriskt för den som klarar av att göra det. Och Hidjrah hör till förpliktelsernas nödvändigheter och fullkomligheter. Om det obligatoriska då endast uppfylls via en viss faktor, blir även faktorn obligatorisk.”

Efter att dessa två grundläggande villkor har fullbordats, delas vistelsen i de otrognas land upp i olika typer:

Den första: Att vistas däri för att kalla till islam. Detta hör till den typ av Djihâd som är obligatorisk för en viss del av muslimer som förmår att göra det. Däremot krävs det att kallet uppnås och att ingen hindrar det eller dess godtagande. Det hör till religionens förpliktelser att mana till islam på samma sätt som det hör till sändebudens metodik. Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) beordrade att man förkunnar från honom oavsett tid och plats. Han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade (i betydelse):

”Förkunna från mig även om det rör sig om ett enda budskap.”[1]

Den andra: Att vistas däri för att studera de otrognas tillstånd och lära känna den förstörda trosläran, falska dyrkan, låga karaktären och tumultartade läggningen som de har. Detta skall utföras för att varna människorna så att de inte luras av dem och för att de som är förtjusta i dem skall se deras verkliga jag. Även denna typ av vistelse anses vara en form av Djihâd eftersom man varnar för otron och dess folk samt manar till islam och dess vägledning. Otrons förstörelse är ett bevis för islams räddning. Ordspråket säger:

Motsatser klargör saker och ting

Villkoret för att detta skall kunna utföras är att man uppnår målet utan att det leder till en större nackdel. Skulle man däremot inte uppnå målet på så sätt att man hindras från att visa vad de är upprättade på och från att varna för dem, finns det ingen nytta i hans vistelse. Men om målet uppnås tillsammans med en större nackdel, som t ex att de ger igen med att förtala islam, islams sändebud och islams lärda, blir det obligatoriskt att lägga ned arbetet. Han (ta´âlâ) sade:

وَلاَ تَسُبُّواْ الَّذِينَ يَدْعُونَ مِن دُونِ اللّهِ فَيَسُبُّواْ اللّهَ عَدْوًا بِغَيْرِ عِلْمٍ كَذَلِكَ زَيَّنَّا لِكُلِّ أُمَّةٍ عَمَلَهُمْ ثُمَّ إِلَى رَبِّهِم مَّرْجِعُهُمْ فَيُنَبِّئُهُم بِمَا كَانُواْ يَعْمَلُونَ

”Men förolämpa inte dem som de åkallar i Allâhs ställe. I sin okunnighet kan de vilja hämnas genom att förolämpa Allâh. Vi har också låtit människorna i alla samfund se sina dåliga handlingar i ett fördelaktigt ljus. Men till sist skall de vända tillbaka till sin Herre och Han skall låta dem veta vad deras handlingar var värda.” (6:108)

Detta fall påminner om att vistas i de otrognas länder för att spionera för muslimerna för att veta vad de planerar mot muslimerna så att de kan vara på sin vakt. Under Vallgravskriget skickade profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) Hudhayfah bin al-Yamân till avgudadyrkarna för att ta reda på deras situation[2].

Den tredje: Att vistas däri för ett muslimskt lands behov och diplomatiska förbindelser med de otrogna länderna. Exempel på det är ambassadörer. I detta fall får det samma dom som orsaken till vistelsen. Exempel på det är en studievägledare. Om han skulle vistas i ett liknande land för att ta hand om studenternas angelägenheter, kontrollera dem och se till att de håller sig till islam och dess karaktärer och seder, uppnås en stor fördel samtidigt som en stor nackdel stöts bort.

Den fjärde: Att vistas däri för ett särskilt och tillåtet behov. Exempel på det är handel och behandling. I detta fall är det tillåtet att vistas däri så länge det behövs. De lärda har sagt att det är tillåtet att gå in i ett otroget land för handelns skull. Som belägg nämnde de några rapporteringar från följeslagarna.

Den femte: Att vistas däri för studie. Denna typ liknar den föregående. Däremot är denna typ farligare och mer fördärvlig för personens religion och karaktärer. En student känner sig alltid lägre än lärarna. Detta leder till att man högaktar dem och behagas av deras åsikter, tankesätt och uppföranden. Följaktligen följer de dem och det enda undantaget är den Allâh skyddar – och de är ett fåtal.

En student känner att han är i behov av sin lärare. Detta slutar med att han börjar älska honom och tendera till den avvikelse och villfarelse han är upprättad på.

Likaså har studenten under studiernas lopp klasskamrater som han tar till vänner som han älskar och påverkas av.

På grund av faran i denna typ, är det obligatoriskt att man är extra vaksam i den än de andra. Som tillägg till de två grundläggande villkoren läggs följande villkor till:

Det första: Att studenten har ett väldigt moget förstånd. Med detta menas det att han klarar av att särskilja mellan gott och ont och ser långsiktigt på saker och ting. Vad gäller att skicka de minderåriga och omogna, är det oerhört farligt för deras religion, karaktär och uppföranden. Därefter är det likaså farligt för deras samfund som de kommer att återvända till. När de väl återvänder, börjar de sprida sitt gift som de fick från dessa otrogna. Detta har bevittnats och bevittnas än idag av den aktuella situationen.

Många av de utsända studenterna har återvänt som andra människor. De har farit vilse i sina trosföreställningar, karaktärer och uppföranden. Det är allmänt känt att dessa frågor har skadat dessa individer och deras samhällen. Att skicka dessa människor till dessa länder är som att kasta in ett lamm bland vargar.

Det andra: Att studenten har så pass mycket kunskap om Sharî´ah, att han kan se skillnaden mellan sanning och lögn och klarar av att bekämpa lögnen med sanningen. Detta krävs för att han inte skall bedras av deras lögn och få för sig att det är sant, få saker och ting oklara för sig eller inte förmå avvisa lögnen så att han förblir förvirrad eller börjar följa lögnen. Det förekommer en rapporterad bön som lyder på följande sätt (i betydelse):

”Allâh, visa mig sanningen som den är och låt mig följa den. Visa mig lögnen som den är och låt mig undvika den.”

Det tredje: Att studenten har en tro som skyddar och försvarar honom från otro och synder. Detta betyder att den som har en svag tro inte kommer att vara säker i dessa länder. Det enda undantaget är den Allâh låter vara säker. Detta beror på att anfallaren är stark och den anfallne är svag. Otron och synderna är starka och mångfaldiga i dessa länder. Om de då stöter ihop med en person med en svag motståndskraft, sätter de igång sina arbeten.

Det fjärde: Att det finns behov av kunskapen som studenten vistas i landet för. Detta fordrar att hans studier gagnar muslimerna och att liknande skolor inte finns i muslimska länder. Om det då är en kunskap som muslimerna inte har någon nytta av eller som redan förekommer i islamiska länder, är det inte tillåtet att vistas i de otrognas land för dess skull. Anledningen till det är den risk och fara ens religion och karaktärer utsätts för. En annan anledning är att en stor mängd pengar slösas på något onyttigt.

Den sjätte: Att vistas däri för bosättning. Denna typ är farligast och allvarligast. Detta leder till fördärv varav några är en fullkomlig blandning med de otrogna. En annan är att man känner att landet är ens hemland och att man blir sammanbunden med dess nationalistiska fordringar som kärlek och lojalitet. Man bidrar med att de otrogna blir fler till antal. Hans familj kommer att uppfostras bland de otrogna och följaktligen ta till sig deras karaktärer och seder. Det måhända att de följer dem i deras trosläror och dyrkan. Kring detta sade profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) (i betydelse):

”Den som lever med en avgudadyrkare och bor med honom, är som honom.”[3]

Även om denna hadîth har en svag berättarkedja, ligger det något i det. Boning leder till blandning. Qays bin Hâzim rapporterade från Djarîr bin ´Abdillâh (radhiya Allâhu ´anh) som berättade att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade (i betydelse):

”Jag har ingenting att göra med en muslim som lever bland avgudadyrkarna.” De sade: ”Allâhs sändebud, varför?” Han sade: ”De skall inte kunna se varandras eldar.”[4]

Rapporterad av Abû Dâwûd och at-Tirmidhî.

De flesta återberättarna har rapporterat denna hadîth via Qays bin Hâzim från profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) utan att nämna följeslagaren däremellan. at-Tirmidhî sade:

”Jag hörde Muhammad – dvs. al-Bukhârî – säga: ”Det autentiska är Qays hadîth från profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) utan någon följeslagare däremellan.””

Hur kan en troende må bra när han bor i ett otroget land som manifesterar otrogna ritualer och låter bli att styra med Allâhs och Hans sändebuds (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) lag? Han ser allt detta med sina egna ögon, hör det med sina egna öron och behagas av det. Faktum är att han tillskriver sig detta land, bor däri med sin hustru och sina barn och känner sig lugn i det, precis som han känner sig lugn i ett muslimskt land. Som tillägg nämner vi också all den väldiga fara som svävar ovanför hans, hans hustrus och hans barns religion och karaktärer.

Detta är vad vi har kommit fram till kring vistelsen i de otrognas land. Vi ber Allâh att det stämmer överens med sanningen.

 

[1] al-Bukhârî (3461).

[2] Muslim (1788).

[3] Abû Dâwûd (2784).

[4] Abû Dâwûd (2643) och at-Tirmidhî (1654).