74. Olyckor är en renande eld

Den olycksdrabbade måste veta att Han som har prövat honom med olyckan är den rättvisaste av domare och den barmhärtigaste av de barmhärtiga. Han måste veta att Han (subhânah) inte prövar honom för att förgöra honom, straffa honom eller förstöra honom. Han gör det endast för att pröva hans tålamod, nöje med Honom och hans tro. Han gör det endast för att höra honom ödmjuka sig inför Honom och för att se honom kasta sig själv vid Hans port i bön om Hans hjälp. I detta tillstånd tar han upp sina händer och klagar inför Honom. Shaykh och Imâm ´Abdul-Qâdir al-Kaylânî (rahimahullâh) sade till sin son:

”Käre son! Olyckan har inte kommit till dig för att förgöra dig. Den har kommit för att pröva ditt tålamod och din tro. Käre son! Ödet är ett rovdjur och ett rovdjur äter inte av det självdöda djuret.”

Poängen ligger i att olyckan är tjänarens eld som filtrerar produkten; antingen kommer guld ut eller också blir allt bränt.

Om tjänaren inte gagnas av elden i det här livet väntar den största Elden på honom i nästa. Om tjänaren vet att det är bättre för honom att gå in i det här livets eld än den kommande Elden och att han måste få uppleva någon av dem, skall han veta vilken stor gåva Allâh ger honom när Han låter honom hamna i det här livets eld. När Allâh bestämmer att tjänaren skall råka ut för en olycka i det här livet, skall han härda i den första sammandrabbningen.