74. Det förbannas en kvinna för

Imâm Muhammad Nâsir-ud-Dîn al-Albânî (d. 1420)

Djilbâb-ul-Mar’ah al-Muslimah, sid. 120-121

Till följd därav sade Imâm adh-Dhahabî:

”Till de handlingar som en kvinna förbannas för, hör att hon visar sin skönhet, sitt guld och sina pärlor under ansiktsslöjan, parfymerar sig med mysk, amber och doft när hon går utomhus och klär sig i färgstarka kläder, sidenskrädda knappar och korta huvor på långa klänningar med långa, vida ärmar. Då flesta kvinnor hamnar i dessa handlingar sade profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) om dem:

”Jag såg Elden och jag såg att de flesta däri är kvinnor.”1

Hadîthen är autentisk och rapporteras av bland andra al-Bukhârî och Muslim via ´Imrân bin Husayn och andra. Ahmad och andra adderade via Ibn ´Amr från profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam):

”… och rika.”

Detta tillägg rapporteras dels med en svag berättarkedja, dels går den emot autentiska rapporteringar, vilket jag har klargjort i ”Silsilat-ul-Ahâdîth adh-Dha´îfah” (2800).

Islam lägger en så stor vikt vid att varna för iögonfallande trender, att de nämns i samma veva som avguderi, otukt, stöld och andra synder. Det nämnde profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) när han tog emot kvinnornas trohetsed om att inte hamna i de synderna. ´Abdullâh bin ´Amr (radhiya Allâhu ´anh) sade:

”Umaymah bint Ruqayyah kom till Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) för att lova honom trohetseden. Han sade: ”Lova mig trohetslöftet om att varken avguda något med Allâh, stjäla, göra otukt, döda ditt barn, rikta falska anklagelser, jämra dig eller dra uppmärksamheten till ditt yttre företräde på det sätt som var vanligt under den hedniska tiden.”2

1Kitâb-ul-Kabâ’ir, sid. 131

2Ahmad (2/196) med en god berättarkedja. al-Haythamî sade:

”Rapporterad av at-Tabarânî med pålitliga återberättare.” (Madjma´-uz-Zawâ’id (6/37))

Han tillskrev hadîthen at-Tabarânî men inte Ahmad. Jag vet inte om det handlar om ett fel från hans sida eller om ett tryckfel. I sin ”ad-Durr al-Manthûr” (6/209) tillskrev as-Suyûtî den Ahmad och Ibn Mardûyah. Det finns en annan liknande hadîth som rapporteras av at-Tabarânî i ”al-Mu´djam al-Kabîr” via Ibn ´Abbâs.