70. Gråt efter det döda barnet och nöje med Allâhs beslut

Det har redan angivits av vad Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) har föreskrivit respektive förbjudit i samband med någons död. Till det som han har föreskrivit hör ödmjukhet, gråt utan ljud och ett sörjande hjärta. Det var hans praxis och han sade:

”Ögat gråter och hjärtat sörjer och vi säger inget som förargar vår Herre.”

Likaså är det föreskrivit att lovprisa Allâh och säga:

”Vi tillhör Allâh och till Honom skall vi återvända.”

Det hör till profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) Sunnah att behagas av Allâh i samband med olyckor och annars. Det motstrider dock inte att ögonen gråter och hjärtat sörjer. Inga människor var ute efter Allâhs välbehag som profeterna (sallâ Allâhu ´alayhim wa sallam). Ibn Abîd-Dunyâ rapporterade via Abû Hurayrah (radhiya Allâhu ´anh) att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade:

”Vi profeter prövas med dubbla prövningar.”

Därför var den nöjdaste profeten och skapelsen med Allâhs beslut och bestämmelse vår profet Muhammad (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam). Ingen lovprisade Allâh som han. Trots det grät han när hans son Ibrâhîm dog. Han grät utav barmhärtighet, nåd och empati för sin son samtidigt som hans hjärta var fullt av nöje med och tacksamhet till Allâh och hans mun var upptagen med att lovprisa och nämna Honom.

Med tanke på att dessa två faktorer – nåd till det döda barnet och nöje med Allâhs beslut – kan vara svåra att kombinera, fanns det lärda från Salaf som skrattade dagen deras barn dog. När det sades till personen hur han kunde skratta i ett liknande tillstånd, sade han:

”Allâh har gjort Sitt beslut och jag vill vara nöjd med Hans beslut.”

Flera lärda och ledande personligheter inom Tasawwuf fann det hela problematiskt. Hur kunde sändebudet till skapelsernas Herre (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) gråta när hans son dog, och han är den nöjdaste skapelsen med Allâhs beslut, medan den här lärde uppnådde ett sådant nöje att han skrattade när hans son dog? Shaykh-ul-Islâm Ibn Taymiyyah sade:

”Vår profets (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) vägledning är fullkomligare än den här lärdes vägledning. Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) gav dyrkan dess rätt. Till följd därav kunde hans hjärta rymma nöje med Allâh och nåd till sonen. Han lovprisade Allâh och nöjde sig med Hans beslut. Han grät utav barmhärtighet och empati. Hans nåd fick honom att gråta och hans dyrkan och kärlek till Allâh fick honom att behagas och lovprisa. Den lärdes hjärta rymde inte bådadera. Därför distraherades han av dyrkans nöje från dyrkans nåd och empati – och Allâh (ta´âlâ) vet bättre.”

Vad som bekräftar ytterligare det Shaykh-ul-Islâm (rahimahullâh) sade är berättelsen om Ya´qûb (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam). Hans blick skymdes av tårar och sade:

فَصَبْرٌ جَمِيلٌ

”Tålamod, du sköna [dygd]…”1

إِنَّمَا أَشْكُو بَثِّي وَحُزْنِي إِلَى اللّهِ وَأَعْلَمُ مِنَ اللّهِ مَا لاَ تَعْلَمُونَ

”Min sorg och min smärta anförtror jag bara Allâh och Allâh har låtit mig veta något som ni inte vet.”2

Han kände empati och nåd när:

وَابْيَضَّتْ عَيْنَاهُ مِنَ الْحُزْنِ

”Hans blick skymdes [av tårar]…”3

Ya´qûbs (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) metodik är bättre än den här lärdes. Trots att Ya´qûb hade många barn visade han denna nåd och empati medan den lärde inte hade någon annan än sonen som dog. Thâbit al-Bunânî sade:

”Silah bin Ushaym var ute i strid med sin son. Han sade till honom: ”Käre son! Gå fram och strid så att du kan stupa så att jag kan räkna med belöning för mitt tålamod. Han gjorde så och stred till dess att han stupade. Därefter gick hans fader fram och stupade. När kvinnorna hade samlats sade hans fru Mu´âdhah al-´Adhriyyah: ”Om ni har kommit för att gratulera mig är ni välkomna. Om ni har kommit för något annat syfte får ni gå härifrån.”

Ibn-ul-Djawzî berättade att Abû Djuhayfah sade:

”Vi var på väg till Hamadhân och med oss fanns en man från Azd. Rätt som det var började han gråta. Jag sade till honom: ”Sörjer du?” Han sade: ”Nej, men jag har lämnat efter mig min son därhemma och jag skulle vilja att han vore med mig så att vi kunde gå in i paradiset tillsammans.”

112:83

212:86

312:84