70. För att inte fruns ansikte skulle synas

Imâm Muhammad Nâsir-ud-Dîn al-Albânî (d. 1420)

Djilbâb-ul-Mar’ah al-Muslimah, sid. 113-114

2 – Domaren Abû ´Abdillâh Muhammad bin Ahmad bin Mûsâ sade:

”År 286 närvarade jag hos domaren Mûsâ bin Ishâq i Rayy i samband med att en kvinnas förmyndare krävde hennes make på 500 guldmynt i brudgåva, något maken dementerade. Domaren sade: ”Var är dina vittnen?” Han svarade: ”Jag har kommit med dem.” Domaren kallade på ett av vittnena som skulle titta på henne och sedermera intyga sitt vittnesbörd. Vittnet reste sig upp och domaren sade till kvinnan: ”Res dig upp.” Maken sade: ”Vad tänker ni göra?” Ställföreträdaren sade: ”De ska titta på din kvinna när hon avtäcker sitt ansikte så att de kan identifiera henne.” Maken sade: ”Jag låter domaren vittna att jag är skyldig henne den brudgåva som hon hävdar. Avtäck inte hennes ansikte.” Kvinnan skickades tillbaka och fick reda på vad hennes make hade sagt. Då sade hon: ”Jag låter domaren vittna att jag har gett honom min brudgåva och gett upp mitt krav på den i båda liven.” På det sade domaren: ”Detta bör skrivas ned bland värdiga karaktärer.”1

Detta bevisar att det dagens kyska kvinnor gör när de täcker sina ansikten är både föreskrivet och berömvärt, om än inte obligatoriskt. Det är bättre att kvinnan täcker sitt ansikte, men det är också harmlöst att inte göra det. Av vad som har föregått klargörs kvinnans klädsels första villkor i samband med hennes utgång ur hemmet, nämligen att hela hennes kropp, frånsett ansikte och händer, måste täckas.

1Târîkh Baghdâd (13/53).