Imâm Abû Bakr ´Abdullâh bin az-Zubayr al-Humaydî (d. 219)

Usûl-us-Sunnah, sid. 132

8 – Vi säger inte som Khawâridj som menar att den person som hamnar i en stor synd hädar.

9 – Vi anklagar ingen för otro till följd av en synd. Otro är att lämna de fem pelare som Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade om:

”Islam är byggd på fem; trosbekännelsen att det inte finns någon sann gud utom Allâh och att Muhammad är Allâhs sändebud, bönen, allmosan, fastan i Ramadhân och vallfärden till Huset.”1

Vad gäller tre av dem, förekommer ingen diskussion i sakfrågan; den som inte uttalar trosbekännelsen, den som inte ber och den som inte fastar. Ty dessa får inte sinkas från deras respektive tider. Inte heller gills det att ta igen dem efter att deras tid har runnit ut avsiktligt.

Vad allmosan beträffar, är det giltigt, om än syndigt, att betala den efter att dess obligatoriska tid har passerat.

Vad vallfärden beträffar, måste den myndige och kapable vallfärda. Så länge han inte behöver vallfärda just det året, är han inte skyldig att vallfärda just då. Oavsett när han vallfärdar, anses han vallfärda i tid. Därtill syndar han inte för att ha skjutit upp på vallfärden. Däremot är han syndig för att ha skjutit upp på allmosan. Ty allmosan är fattiga muslimers rätt. I och med att han berövar dem den, syndar han till dess att han betalar den till dem. Vallfärden är emellertid mellan honom och hans Herre. När han genomför vallfärden, anses han ha vallfärdat i tid. Om han har kunnat och förmått att vallfärda och dött dessförinnan, kommer han att be om att få återvända till jordelivet för att vallfärda. Hans familj är ålagd att vallfärda å hans vägnar. Förhoppningsvis gills den för hans del, liksom den dödes skuld ska betalas efter hans död.