7. Nûh sändes till ett extremt folk

Författaren (rahimahullâh) sade:

”Det första var Nûh (´alayhis-salâm). Allâh sände honom till hans folk som förhöll sig extremt till rättfärdiga människor. De hette Wadd, Suwâ´, Yaghûth, Ya´ûq och Nasr.”

Efter att Nûhs (´alayhis-salâtu was-salâm) folk överdrivit i sitt förhållande till rättfärdiga människor, sände Allâh honom till dem. Författaren (rahimahullâh) har skrivit ett helt kapitel i ”Kitâb-ut-Tawhîd” gällande sakfrågan. Överdrift innebär att man överskrider gränserna i dyrkan, handling och kritik, såväl negativ som positiv. Det finns fyra sorters överdrifter:

Den första: Överdriven dogm. Exempelvis har skolastiker en överdriven inställning till egenskaperna. Till följd av den har de antingen jämfört Allâhs egenskaper med skapelsens eller också förnekat dem.

Ahl-us-Sunnah är de måttliga. De bekräftar de namn och egenskaper som Allâh har bekräftat åt Sig själv och som Hans sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) har bekräftat åt Honom. De gör det utan att förvränga, förneka, föreställa eller jämföra.

Den andra: Överdriven dyrkan. Exempelvis är Khawâridjs dyrkelse överdriven. De anser att den som syndar stort är otrogen. Ett annat exempel är Mu´tazilah. De menar att den som syndar stort befinner sig i en fas mellan tro och otro. Det är extremt. De motsätts av Murdji’ahs underdrift som säger att synder inte skadar tron.

Ahl-us-Sunnah är de måttliga. De säger att syndare har en reducerad tro i enlighet med syndens storlek.

Den tredje: Överdrivna handhavande. Vissa förbjuder allting medan andra tillåter allting som gynnar egendomar och ekonomi. De går så långt att de även tillåter ränta och bedrägeri.

Sanningen är måttlig, handhavande är tillåtna om de är rättvisa och baserade på Qur’ânen och Sunnah.

Den fjärde: Överdrivna seder och traditioner. Vissa håller extremt fast vid gamla traditioner och vägrar att byta ut dem mot det som är bättre. Men om sederna är lika bra är det bättre att förbli i det gamla tillståndet än att anamma importerade seder.

Rättfärdig innebär en person som uppfyller Allâhs rättigheter och slavarnas rättigheter.

Wadd, Suwâ´, Yaghûth, Ya´ûq och Nasr var namnen på statyerna på Nûhs (´alayhis-salâm) tid. De var i grund och botten rättfärdiga människor. Ibn ´Abbâs (radhiya Allâhu ´anhumâ) sade:

”Dessa är namn på rättfärdiga människor från Nûhs folk. När de hade dött fick Satan deras folk att bygga statyer, placera dem på deras samlingsplatser och uppkalla dem efter deras namn. Följaktligen gjorde de det utan att dyrka dem till dess att de dog och kunskapen glömdes bort. Först då började de dyrkas.”1

Hans förklaring består emellertid av en otvetydighet, nämligen:

”Dessa är namn på rättfärdiga människor från Nûhs folk.”

Enligt Qur’ânen är det uppenbart att de levde innan Nûh. Allâh (ta´âlâ) sade:

قَالَ نُوحٌ رَّبِّ إِنَّهُمْ عَصَوْنِي وَاتَّبَعُوا مَن لَّمْ يَزِدْهُ مَالُهُ وَوَلَدُهُ إِلَّا خَسَارًا وَمَكَرُوا مَكْرًا كُبَّارًا وَقَالُوا لَا تَذَرُنَّ آلِهَتَكُمْ وَلَا تَذَرُنَّ وَدًّا وَلَا سُوَاعًا وَلَا يَغُوثَ وَيَعُوقَ وَنَسْرًا

”Nûh sade: ”Herre, de lyssnar inte till mig men följer den vars rikedom och söner inte har kommit honom att tillväxa annat än i förlust. De har tänkt ut den listigaste plan och säger: ”Överge aldrig era gudar – varken Wadd, Suwâ´, Yaghûth, Ya´ûq och Nasr!”2

Till synes tyder versen på att Nûhs folk dyrkade dem och att han förbjöd dem det. Versens formulering stärker Ibn ´Abbâs ord och att dessa rättfärdiga individer uppenbarligen levde före Nûh (´alayhis-salâm) – och Allâh vet bättre.

1al-Bukhârî (4636).

271:21-23