Imâm Sâlih bin Fawzân al-Fawzân

at-Ta´lîqât al-Mukhtasarah ´alâl-´Aqîdah at-Tahâwiyyah, sid. 77-78

Författaren (rahimahullâh) sade:

“Beskådningen är sann i förhållande till de troende – utan omfattning och föreställning.”

Människorna kan inte omfatta Allâh (´azza wa djall). De kommer alltså att se Honom utan att omfatta Honom. Allâh är väldig och kan inte omfattas. Han (subhânah) sade:

يَعْلَمُ مَا بَيْنَ أَيْدِيهِمْ وَمَا خَلْفَهُمْ وَلَا يُحِيطُونَ بِهِ عِلْمًا

”Han vet allt vad de kan veta och allt som är dolt för dem, men de kan inte omfatta Honom med kunskap.”1

لاَّ تُدْرِكُهُ الأَبْصَارُ

”Blickarna omfattar Honom inte.”2

Omfattning är en sak, beskådning en annan. Versen betyder inte att blickarna inte ska se Honom, ty Han sade inte det. Han sade:

لاَّ تُدْرِكُهُ الأَبْصَارُ

”Blickarna omfattar Honom inte.”

Omfattning och beskådning är alltså inte samma sak. Blickarna ska se Allâh, men de ska inte omfatta Honom. Häri avvisas de som argumenterar med denna vers för att dementera Beskådningen och säger att den är omöjlig därför att Allâh säger:

لاَّ تُدْرِكُهُ الأَبْصَارُ

”Blickarna omfattar Honom inte.”

De förstår inte versens betydelse. Versen säger att blickarna omfattar Honom inte, inte att de inte ska se Honom.