65. Vem bad rätt?

Imâm Ismâ´îl bin Kathîr ad-Dimashqî (d. 774)

al-Fusûl fî Sîrat-ir-Rasûl, s. 77-78

Han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) begav sig omedelbart till dem. Han befallde muslimerna att inte be ´Asr, vars tid hade infallit, förrän de anlänt till Banû Quraydhah. Det till trots, bad vissa ´Asr på vägen och sade:

Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) menade inte att bönen inte skulle genomföras, utan att färden skulle påskyndas.”

Andra bad ´Asr hos Banû Quraydhah efter att solen gått ned. Han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) fördömde ingen av de två grupperna. Ibn Hazm sade:

En grupp gjorde rätt, en annan gjorde fel och belönas i alla fall. Allâh vet att om jag hade varit på plats, skulle jag endast ha bett hos Banû Quraydhah om så efter flera dagar.”

Ibn Hazm är ursäktad. Han tillhör Dhâhiriyyahs stormän och kan därigenom inte avvika från denna bokstavstrohet. Däremot kan man diskutera huruvida det är korrekt att säga vem som hade rätt här. Han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) fördömde ingen för deras handling. Den som anser att alla, som drar egna slutsatser, förtjänar belöning, kan konstatera att båda grupperna handlade korrekt och ingen hade fel. Och den som säger att bara en kan ha rätt, vilket är tvivelsutan korrekt enligt de många bevisen i Qur’ânen och Sunnah, blir tvungen att anse att bara en av dessa två grupperna handlade rätt och förtjänade därigenom två belöningar, medan den andra gruppen förtjänade en belöning. Således säger jag – samtidigt som jag medger att all framgång kommer från Allâh – att de som bad ´Asr i tid gjorde rätt. Dels skyndade de till kamp, dels bad de i tid, framför allt ´Asr, vars vikt Allâh (subhânah) betonade i Sin skrift när Han sade:

حَافِظُواْ عَلَى الصَّلَوَاتِ والصَّلاَةِ الْوُسْطَى وَقُومُواْ لِلّهِ قَانِتِينَ

Förrätta regelbundet bönerna och den bön som har en central plats och res er i from ödmjukhet inför Allâh.”1

Trots att det finns drygt tio åsikter om den centrala bönen, rör det sig definitivt – om Allâh vill – om ´Asr, en bön vars aktning Sunnah har betonat.

Även om jag skulle kunna tänka mig acceptera förklaringen att det var tillåtet på den tiden att skjuta upp på bönerna till följd av kamp, något som sägs även bevisades av att han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) medvetet sköt upp på Dhuhr, ´Asr och Maghrib på Vallgravsdagen till förmån för kamp, vilket an-Nasâ’î rapporterade från två håll, så kände han sorg därefter. Djâbir bin ´Abdillâh sade:

På Vallgravsdagen kom ´Umar bin al-Khattâb till profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) och sade: ”Vid Allâh! Jag kunde knappast be förrän solen höll på att gå ned, det vill säga efter att den fastande brutit fastan.” Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade: ”Vid Allâh! Jag har inte bett den.”2

Detta bevisar att han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) var så pass distraherad, att han glömde. ´Alî (radhiya Allâhu ´anh) sade:

Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade på de Sammansvurnas dag: ”Må Allâh fylla deras hem och gravar med eld. De distraherade oss från den centrala bönen, så att solen gick ned.”3

Sammanfattningsvis går det att säga att den grupp som bad på vägen kombinerade flera bevis och förstod innebörden. De belönas således två gånger. Den grupp som värnade bara om hans (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) order, belönas en gång. Må Allâh vara nöjd med och nöja dem allesammans!

12:238

2al-Bukhârî (641) och Muslim (631).

3al-Bukhârî (2931) och Muslim (627).