Imâm Sâlih bin Fawzân al-Fawzân

at-Ta´lîqât al-Mukhtasarah ´alâl-´Aqîdah at-Tahâwiyyah, sid. 75-76

Vad deras bevis ur Sunnah beträffar, så är de mångfaldiga, sade ´Allâmah Ibn-ul-Qayyim (rahimahullâh) i “Hâdîl-Arwâh ilâ Bilâd-il-Afrâh”. Ett av dem är profetens (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) ord:

”Ni kommer sannerligen att få se er Herre liksom ni ser fullmånen – inga svårigheter kommer ni att få uppleva med att se Honom.”1

Ni kommer inte att behöva trängas för att se Allâh (´azza wa djall). Alla kommer att se Herren från sina respektive platser och ingen kommer att behöva trängas med någon. På samma sätt kan alla se solen och månen utan trängsel. Vanligtvis brukar folk trängas för att se något mindre synbart på jorden. Det som är upplyft, liksom solen och månen, beskådas utan trängsel; alla ser dem från sina respektive platser. Om sådant är fallet med två skapelser som sol och måne, hur är det inte då med Skaparen (subhânahu wa ta´âlâ)?