64 – Tron på ödet

…och att du tror på ödet, det goda i det såväl som det onda.

 


FÖRKLARING

 

Med ödet menas ”Allâhs (ta´âlâ) förutbestämda öde åt skapelserna i enlighet med Hans föregående Kunskap och fordrade Vishet”.

Tron på ödet omfattar fyra frågor:

Den första: Tron på att Allâh (ta´âlâ) har en allmän, specifik och evig kunskap om allting. Detta gäller både Hans egna handlingar och Hans skapelsers handlingar.

Den andra: Tron på att Allâh skrev ned allt detta i den Bevarade tavlan. Allâh (ta´âlâ) sade om dessa två frågor:

أَلَمْ تَعْلَمْ أَنَّ اللَّهَ يَعْلَمُ مَا فِي السَّمَاء وَالْأَرْضِ إِنَّ ذَلِكَ فِي كِتَابٍ إِنَّ ذَلِكَ عَلَى اللَّهِ يَسِيرٌ

”Visste du inte att Allâh har kännedom om allt i himlen och på jorden? Allt detta är upptecknat och bevarat. Det kostar inte Allâh någon möda.” (22:70)

I ”Sahîh Muslim” rapporteras det från ´Abdullâh bin ´Amr bin al-´Âs (radhiya Allâhu ´anhumâ) som sade: ”Jag hörde Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) säga (i betydelse):

”Allâh skrev ned skapelsernas öde femtiotusen år innan Han skapade himlarna och jorden.””

Den tredje: Tron på att allt som händer, händer utmed Allâhs (ta´âlâ) vilja. Detta gäller både Hans egna handlingar och skapelsernas handlingar. Allâh (ta´âlâ) sade om Sina egna handlingar:

وَرَبُّكَ يَخْلُقُ مَا يَشَاء وَيَخْتَارُ مَا كَانَ لَهُمُ الْخِيَرَةُ

”Din Herre skapar vad Han vill och Han väljer det bästa för dem.” (28:68)

وَيَفْعَلُ اللّهُ مَا يَشَاء

”Allâh gör vad Han vill.” (14:27)

هُوَ الَّذِي يُصَوِّرُكُمْ فِي الأَرْحَامِ كَيْفَ يَشَاء

”Det är Han som formar er i moderlivet enligt Sin vilja.” (3:6)

Likaså sade Han (ta´âlâ) om skapelsernas handlingar:

وَلَوْ شَاء اللّهُ لَسَلَّطَهُمْ عَلَيْكُمْ فَلَقَاتَلُوكُمْ

”Men hade det varit Allâhs vilja kunde Han helt visst ha gett dem makt över er och då skulle de också ha kämpat mot er.” (4:90)

وَلَوْ شَاء رَبُّكَ مَا فَعَلُوهُ فَذَرْهُمْ وَمَا يَفْتَرُونَ

”Hade det varit din Herres vilja skulle de inte ha gjort detta; låt dem därför hållas med sina påfund!” (6:112)

Den fjärde: Tron på att samtliga skapelser med sina essenser, egenskaper och rörelser är skapade av Allâh (ta´âlâ). Allâh (ta´âlâ) sade:

اللَّهُ خَالِقُ كُلِّ شَيْءٍ وَهُوَ عَلَى كُلِّ شَيْءٍ وَكِيلٌ

”Allâh är alltings Skapare; Han styr och övervakar allt.” (39:62)

وَخَلَقَ كُلَّ شَيْءٍ فَقَدَّرَهُ تَقْدِيرًا

”Han som har skapat allt och gett det skapade dess rätta utformning.” (25:2)

Han berättade att Hans profet Ibrâhîm (´alayhis-salâtu was-salâm) sade till sitt folk:

وَاللَّهُ خَلَقَكُمْ وَمَا تَعْمَلُونَ

”Fastän Allâh har skapat både er och ert hantverk.” (37:96)

Tron på ödet, i enlighet med vår beskrivning, betyder inte att tjänarna inte har fri vilja och styrka till att handla. Både föreskriften och intellektet bevisar det.

Vad gäller föreskriften, har Allâh (ta´âlâ) sagt om viljan:

فَمَن شَاء اتَّخَذَ إِلَى رَبِّهِ مَآبًا

”Låt då den som så vill, försöka finna vägen tillbaka till sin Herre medan det är tid!” (78:39)

فَأْتُواْ حَرْثَكُمْ أَنَّى شِئْتُمْ

”Beträd därför er åker, när och som ni önskar.” (2:223)

Dessutom sade Han om styrkan:

فَاتَّقُوا اللَّهَ مَا اسْتَطَعْتُمْ وَاسْمَعُوا

”Frukta därför Allâh efter måttet av er förmåga; lyssna till och lyd Hans ord.” (64:16)

لاَ يُكَلِّفُ اللّهُ نَفْسًا إِلاَّ وُسْعَهَا لَهَا مَا كَسَبَتْ وَعَلَيْهَا مَا اكْتَسَبَتْ

”Allâh lägger inte på någon en tyngre börda än han kan bära. Det goda han har gjort skall räknas honom till förtjänst och det onda han har gjort skall läggas hon till last.” (2:286)

Vad gäller intellektet, vet samtliga människor att de har vilja och styrka till att handla och låta bli att handla. De skiljer mellan det de gör med sina viljor, som gång, och det de inte gör med sina viljor, som skakning. Däremot är tjänarens vilja och styrka sammanbundna med Allâhs (ta´âlâ) vilja och styrka. Allâh (ta´âlâ) sade:

لِمَن شَاء مِنكُمْ أَن يَسْتَقِيمَ وَمَا تَشَاؤُونَ إِلَّا أَن يَشَاء اللَّهُ رَبُّ الْعَالَمِينَ

”Till dem av er som vill följa en rak väg. Men ni kan bara vilja det i den mån Allâh, världarnas Herre, vill att ni följer denna väg.” (81:28-29)

Likaså är hela skapelsen i Allâhs (ta´âlâ) välde. På så sätt kan ingenting äga rum i denna skapelse utan att Han vet om det och vill att det sker.

Tron på ödet, i enlighet med vår beskrivning, betyder inte att tjänaren har en ursäkt för att lämna förpliktelserna och ge sig in i synder. Att använda sig av det som ursäkt, avvisas ur flera synvinklar:

Den första: Hans (ta´âlâ) Ord:

سَيَقُولُ الَّذِينَ أَشْرَكُواْ لَوْ شَاء اللّهُ مَا أَشْرَكْنَا وَلاَ آبَاؤُنَا وَلاَ حَرَّمْنَا مِن شَيْءٍ كَذَلِكَ كَذَّبَ الَّذِينَ مِن قَبْلِهِم حَتَّى ذَاقُواْ بَأْسَنَا قُلْ هَلْ عِندَكُم مِّنْ عِلْمٍ فَتُخْرِجُوهُ لَنَا إِن تَتَّبِعُونَ إِلاَّ الظَّنَّ وَإِنْ أَنتُمْ إَلاَّ تَخْرُصُونَ

”De som sätter medhjälpare vid Allâhs sida kommer att säga: ”Om Allâh hade velat skulle varken vi eller våra förfäder ha satt något vid Hans sida och vi skulle inte ha förbjudit något som Han har förklarat lovligt.” Också deras föregångare beljög till dess de fick erfara Vår vrede. Säg: ”Om ni har verklig kunskap, säg oss då vad ni vet. Men ni följer bara lösa antaganden och förmodar än det ena, än det andra.”” (6:148)

Om de hade haft en ursäkt i ödet, skulle Allâh aldrig ha straffat dem.

Den andra: Hans (ta´âlâ) Ord:

رُّسُلاً مُّبَشِّرِينَ وَمُنذِرِينَ لِئَلاَّ يَكُونَ لِلنَّاسِ عَلَى اللّهِ حُجَّةٌ بَعْدَ الرُّسُلِ وَكَانَ اللّهُ عَزِيزًا حَكِيمًا

”Sändebud som förde med sig ett glatt budskap om hopp och varnande ord, för att människorna, efter att ha hört sändebuden, inte skall kunna skylla på okunnighet inför Allâh. Allâh är allsmäktig, vis.” (4:165)

Om ödet hade varit en ursäkt för motsättarna, skulle inte ursäkterna upphört med sändebuden eftersom motsättningarna efter sändebuden äger rum utmed Allâhs (ta´âlâ) öde.

Den tredje: al-Bukhârî och Muslim rapporterade från ´Alî bin Abî Tâlib (radhiya Allâhu ´anh) som berättade att profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade (i betydelse):

”Det finns ingen utav er utan att han antingen har en bestämd plats i Elden eller i paradiset.” Då sade en av männen: ”Skall vi inte förlita oss på det, Allâhs sändebud?” Han sade: ”Nej. Handla, för allting är underlättat.”

Detta är al-Bukhârîs formulering. I Muslims formulering sägs det (i betydelse):

”Allting är underlättat för det som man är skapad till.”

Härmed beordrade profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) handlingar och förbjöd tillit till ödet.

Den fjärde: Allâh (ta´âlâ) har påbjudit och förbjudit tjänarna och förpliktigat dem det som de förmår att utföra. Allâh (ta´âlâ) sade:

فَاتَّقُوا اللَّهَ مَا اسْتَطَعْتُمْ

”Frukta därför Allâh efter måttet av er förmåga.” (64:16)

لاَ يُكَلِّفُ اللّهُ نَفْسًا إِلاَّ وُسْعَهَا

”Allâh lägger inte på någon en tyngre börda än han kan bära.” (2:286)

Om de hade varit påtvingade till handlingar, skulle de ha varit ansvariga för något de inte förmår göra sig kvitt. Detta är naturligtvis falskt. Sålunda syndar de inte om de syndar utav okunnighet, glömska eller tvång, eftersom de är ursäktade.

Den femte: Allâhs (ta´âlâ) öde är en dold hemlighet som enbart känns till efter att den har ägt rum. En tjänares vilja till handling föregår handlingen som inte är byggd på kunskap om Allâhs öde. Därför finns det ingen ursäkt i ödet eftersom det inte finns någon ursäkt i det man inte har kunskap om.

Den sjätte: Vissa människor gör allt för att uppnå en klandervärd, världslig fråga till dess att de uppnår den. Däremot tar de sig inte an fina handlingar för att därefter säga att de hörde till ödet. Varför vänder de sig bort från det som gagnar dem i religiösa frågor och i stället gör det som skadar dem, för att därefter skylla på ödet? Är inte dessa två frågor en och samma? Följande exempel kommer klargöra det ytterligare:

Låt oss föreställa oss att en människa står inför ett vägskäl. Till höger om sig har han en väg som leder till ett katastrofdrabbat land och till vänster om sig en väg som leder till ett harmoniskt land. Vilken väg kommer hon nu att välja? Helt säkert kommer hon att ta vägen till det harmoniska landet. Det är omöjligt att en förnuftig människa tar vägen till det katastrofdrabbade landet för att därefter skylla på ödet. Varför tar hon då vägen till Elden i stället för paradiset, för att därefter skylla på ödet?

Ett annat exempel är att en sjukling beordras ta medicin och förbjuds att äta det som är skadligt för honom. Mot sin vilja börjar han ta sin medicin och undvika maten. Han gör allt detta för att bli friskare. Han kan inte låta bli att ta sin medicin och äta den skadliga maten för att därefter skylla på ödet. Varför lämnar då människan det Allâh och Hans sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) har beordrat henne, eller gör det Allâh och Hans sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) har förbjudit henne, för att därefter skylla på ödet?

Den sjunde: Om personen som skyller på ödet skulle bli anfallen, rånad och vanhedrad av en annan person, som sedan skyller på Allâhs ödet för det som han har gjort, skulle den förste personen aldrig ha accepterat denna ursäkt. Hur kan han då acceptera att skylla på ödet när Allâhs (ta´âlâ) rätt missbrukas men inte när hans egen rätt missbrukas?

Det sägs att en tjuv som förtjänade att få handen avhuggen fördes fram till de Troendes ledare ´Umar bin al-Khattâb (radhiya Allâhu ´anh). Efter att ha beordrat att hans hand skulle huggas av, sade tjuven: ”Du Troendes ledare! Ta det lugnt! Jag stal ju bara utmed Allâhs öde.” Då sade han: ”Vi skall också bara hugga utmed Allâhs öde.”

Tron på ödet utmed det vi har nämnt, ger följande resultat:

Det första: Tillit till Allâh (ta´âlâ) när man tar sig an tillvägagångssätten. Man skall alltså inte bara lita till själva tillvägagångssätten, ty allting sker utmed Allâhs (ta´âlâ) öde.

Det andra: Om en människa uppnår det hon har hoppats på, skall hon inte bli förtjust i sig själv. Det uppnådda är ingenting annat än en gåva från Allâh (ta´âlâ) som Han har förutbestämt genom tillvägagångssätten till lycka och framgång. Att hon blir förtjust i sig själv orsakar att hon glömmer att tacka för denna gåva.

Det tredje: Att med harmoni och själslig ro uppleva det som Allâh (ta´âlâ) har bestämt för en. Man skall inte sörja över att gå miste om något älskat, och inte heller över att något föraktat inträffar. Allt detta är trots allt från Allâhs (ta´âlâ) öde och det är Han som har makten över himlarna och jorden. Detta måste nämligen inträffa. Allâh (ta´âlâ) säger om detta:

مَا أَصَابَ مِن مُّصِيبَةٍ فِي الْأَرْضِ وَلَا فِي أَنفُسِكُمْ إِلَّا فِي كِتَابٍ مِّن قَبْلِ أَن نَّبْرَأَهَا إِنَّ ذَلِكَ عَلَى اللَّهِ يَسِيرٌ  لِكَيْلَا تَأْسَوْا عَلَى مَا فَاتَكُمْ وَلَا تَفْرَحُوا بِمَا آتَاكُمْ وَاللَّهُ لَا يُحِبُّ كُلَّ مُخْتَالٍ فَخُورٍ

”Ingen olycka drabbar jorden och inte heller er själva utan att den förts in i Vår bok, innan Vi sätter den i verket. Detta kostar inte Allâh någon möda. Så är det för att ni inte skall sörja över det som ni har gått miste om, och inte heller jubla i övermod över det som Han har skänkt er. Allâh älskar inte inbilska skrävlare.” (57:22-23)

Profeten (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sade (i betydelse):

”Den troendes angelägenhet är underlig. Hans angelägenhet är alltid bra. Detta gäller däremot endast den troende. Om han upplever något gott, visar han tacksamhet, vilket är bra för honom. Och om han upplever något ont, härdar han, vilket är bra för honom.”

Rapporterad av Muslim[1].

Två grupper har farit vilse i uppfattningen av ödet:

Den första: Djabriyyah. De anser att tjänaren är påtvingad sin handling och att han varken har någon vilja eller styrka.

Den andra: Qadariyyah. De menar att tjänaren har en självständig vilja och styrka och påverkas på sätt inte av Allâhs (ta´âlâ) vilja och styrka.

Djabriyyah avvisas av föreskriften och verkligheten.

Vad gäller föreskriften, har Allâh (ta´âlâ) bekräftat viljan åt tjänaren och bifogat honom handlingen. Allâh (ta´âlâ) sade:

مِنكُم مَّن يُرِيدُ الدُّنْيَا وَمِنكُم مَّن يُرِيدُ الآخِرَةَ

”Det fanns de bland er som inte hade annat än denna världens goda för ögonen och det fanns de som såg mot evigheten.” (3:152)

وَقُلِ الْحَقُّ مِن رَّبِّكُمْ فَمَن شَاء فَلْيُؤْمِن وَمَن شَاء فَلْيَكْفُرْ إِنَّا أَعْتَدْنَا لِلظَّالِمِينَ نَارًا أَحَاطَ بِهِمْ سُرَادِقُهَا

”Säg: ”Sanningen från er Herre framstår nu klar och tydlig; låt därför den tro som vill tro, och låt den häda som vill häda. För de orättfärdiga har Vi en Eld i beredskap vars flammor skall omsluta dem liksom tältduken omsluter invånarna i ett tält.”” (18:29)

مَنْ عَمِلَ صَالِحًا فَلِنَفْسِهِ وَمَنْ أَسَاء فَعَلَيْهَا وَمَا رَبُّكَ بِظَلَّامٍ لِّلْعَبِيدِ

”Den som handlar rättrådigt har själv gott av det, och den som gör orätt vållar sig själv skada; deras Herre vill inte Sina tjänare ont.” (41:46)

Vad gäller verkligheten, vet samtliga människor att det finns en skillnad mellan de handlingar de gör med sina viljor, som att äta, dricka och handla, och det de inte gör med sina viljor, som att skaka, ha feber och falla från taket. De första handlingarna utför de med egna viljor utan tvång, till skillnad från de andra som är rena motsatsen.

Qadariyyah avvisas också av föreskriften och intellektet.

Vad gäller föreskriften, har Allâh (ta´âlâ) skapat allting. Allt sker utmed Hans vilja. Allâh (ta´âlâ) har klargjort i Sin Bok att tjänarnas handlingar äger rum utmed Hans vilja. Han (ta´âlâ) sade:

وَلَوْ شَاء اللّهُ مَا اقْتَتَلَ الَّذِينَ مِن بَعْدِهِم مِّن بَعْدِ مَا جَاءتْهُمُ الْبَيِّنَاتُ وَلَـكِنِ اخْتَلَفُواْ فَمِنْهُم مَّنْ آمَنَ وَمِنْهُم مَّن كَفَرَ وَلَوْ شَاء اللّهُ مَا اقْتَتَلُواْ وَلَـكِنَّ اللّهَ يَفْعَلُ مَا يُرِيدُ

”Om Allâh hade velat skulle de släkten som följde dem inte ha stridit med varandra efter att ha nåtts av dessa klara bevis. Men de kom att omfatta skilda meningar – några trodde, andra framhärdade i otro. Om Allâh hade velat, skulle de inte ha stridit med varandra; men Allâh gör vad Han vill.” (2:253)

وَلَوْ شِئْنَا لَآتَيْنَا كُلَّ نَفْسٍ هُدَاهَا وَلَكِنْ حَقَّ الْقَوْلُ مِنِّي لَأَمْلَأَنَّ جَهَنَّمَ مِنَ الْجِنَّةِ وَالنَّاسِ أَجْمَعِينَ

”Om Vi hade velat, kunde Vi ha väglett varje människa, men detta var inte Vår vilja och så bekräftas Mitt ord: ”Jag skall sannerligen fylla helvetet med djinner och människor, alla tillsammantagna!”” (32:13)

Vad gäller intellektet, äger Allâh (ta´âlâ) hela skapelsen som människan är en del av. Detta innebär att hon ägs av Allâh (ta´âlâ). Följaktligen är det omöjligt för den ägde att ha ett förfogande i Ägarens ägodel utan Hans tillstånd och vilja.

 

[1] 2999.