Imâm Ismâ´îl bin Kathîr ad-Dimashqî (d. 774)

al-Fusûl fî Sîrat-ir-Rasûl, sid. 75

Avgudadyrkarna belägrade Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) en hel månad. De utkämpade dock inga slag, ty Allâh skyddade honom med vallgraven mellan dem och honom. Det enda som hände var att en grupp ryttare från Quraysh, däribland ´Amr bin ´Abd Wadd al-´Âmirî och hans följe, begav sig mot vallgraven, ställde sig vid dess kant och sade:

”Detta är en list. Araberna saknar vetskap om detta.”

Därefter uppsökte de vallgravens smalaste passage och lyckades ta sig över på andra sidan. De red på sumpmarken mellan vallgraven och Sal´ och uppmanade till duell. ´Alî bin Abî Tâlib (radhiya Allâhu ´anh) tog sig an ´Amr bin ´Abd Wadd, varpå Allâh dödade honom via honom. ´Amr var känd för sitt mod under den förislamiska epoken. Där och då var han äldre än 100 år. Resten återvände varifrån de kom. Denna händelsen var den första där Allâh försakade dem. Under den här striden var muslimernas slogan ”Hâ. Mîm. De vinner inte.”

Då muslimernas dåvarande tillstånd blev alltmer utdraget, ville Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sluta fred med Ghatafâns två ledare, ´Uyaynah bin Hisn och al-Hârith bin ´Awf, i utbyte mot en tredjedel av Madinahs skörd, som de skulle få ta med sig hem. Det förhandlades fram och tillbaka. Inget beslut togs förrän Sa´d bin Mu´âdh och Sa´d bin ´Ubâdah hade rådfrågats. De sade:

”Allâhs sändebud! Om det är Allâh som har befallt dig det, är det bara att lyssna och lyda. Och om du gör det för vår skull, ska du veta att både vi och de var avgudadyrkare som dyrkade idoler. De vill inte ens äta en frukt tillägnad dem så länge det inte handlar om gästgiveri eller handel. Ska vi, efter att Allâh har ärat oss med och väglett oss till islam och hedrat oss med dig och den, ge våra egendomar till dem? Vid Allâh! Vi ger dem bara svärdet!” Då sade han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam): ”Jag gör det bara för er skull.”1

Han höll med dem och gjorde ingenting åt saken.