Imâm Ismâ´îl bin Kathîr ad-Dimashqî (d. 774)

al-Fusûl fî Sîrat-ir-Rasûl, sid. 74-75

Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) sände iväg Sa´d bin Mu´âdh, Sa´d bin ´Ubâdah, Khawwât bin Djubayr och ´Abdullâh bin Rawâhah för att veta ifall Banû Quraydhah hade brutit avtalet eller inte. När de hade kommit dem nära, insåg de att de ha utropat fientlighet och svek. De började förtala och skymfa Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam), varpå Sa´d bin Mu´âdh förtalade dem tillbaka. De återvände, ty han (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) hade befallt dem att, vid eventuellt brutet avtal, inte splittra muslimerna kring det för att undkomma försvagning. Istället hade han befallt dem att återvända till honom. När de hade gjort det, frågade han dem: ”Vad hände?” De sade: ”´Adhl och al-Qârah.” Det vill säga likt deras svek mot följeslagarna vid Radjî´-brunnen. Muslimerna tog mycket illa vid sig. Situationen blev allt allvarligare och farligare. De var som Allâh (ta´âlâ) sade:

هُنَالِكَ ابْتُلِيَ الْمُؤْمِنُونَ وَزُلْزِلُوا زِلْزَالًا شَدِيدًا

”Här fick de troende utstå en prövning, ja, det blev en djupt skakande upplevelse för dem.”1

Hyckleriet kom upp till ytan och tilltog. Vissa medlemmar från Banû Hârithah bad Allâhs sändebud (sallâ Allâhu ´alayhi wa sallam) om att få återvända hem till Madinah, ty de påstod att deras hem saknade skydd mot fienden. Även Banû Silmah höll på tappa modet, men Allâh stadgade de båda grupperna.