63. Människan klarar mer än så

Imâm Muhammad Nâsir-ud-Dîn al-Albânî (d. 1420)

al-´Aqîdah at-Tahâwiyyah – Sharh wa Ta´lîq, sid. 95-96

Abû Dja´far at-Tahâwî (rahimahullâh) sade:

101 – Slavarnas handlingar är skapade av Allâh medan anskaffningen är deras.

102 – Allâh (ta´âlâ) lägger inte på dem något de inte klarar av att utföra, och de klarar inte av att utföra något annat än det som Han har lagt på dem. Det är betydelsen av att det inte finns någon rörelse eller styrka förutom via Allâh. Ingen klarar av att inte trotsa Allâh utan Allâhs hjälp. Och ingen klarar av att lyda Allâh varaktigt utan Allâhs (ta´âlâ) vägledning.

FÖRKLARING

Det vill säga att de inte klarar av att utföra något annat än det som Han har förmått dem att genomföra. Den aktuella förmågan åsyftar vägledning, inte hälsa, kapacitet, möjlighet och sundhet. Författarens (rahimahullâh) utsago är någorlunda problematisk, varför Ibn Abîl-´Izz klargjorde den och sade:

Påläggning används inte som förmående, utan som påbud och förbud. Här säger han att ”de klarar inte av att utföra något annat än det som Han har lagt på dem”. Det förefaller betyda samma sak, vilket ändå inte stämmer. Ty de klarar av mer än vad Han har pålagt dem, men Han (subhânah) vill underlätta och förenkla det för Sina slavar:

يُرِيدُ اللّهُ بِكُمُ الْيُسْرَ وَلاَ يُرِيدُ بِكُمُ الْعُسْرَ

Allâh vill göra det lätt – inte tungt – för er.”1

يُرِيدُ اللّهُ أَن يُخَفِّفَ عَنكُمْ وَخُلِقَ الإِنسَانُ ضَعِيفًا

”Allâh vill lätta era bördor, eftersom människan är skapad svag.2

وَمَا جَعَلَ عَلَيْكُمْ فِي الدِّينِ مِنْ حَرَجٍ

”Och Han har inte lagt på er svåra eller tunga plikter i religionen.”3

Om Han hade pålagt oss mer än så, hade vi klarat av det. Han är dock generös mot oss, benådar oss, underlättar för oss och Han har inte lagt på oss svåra eller tunga plikter i religionen. Alltså är svaret på denna problematik som angivet: Den aktuella förmågan åsyftar vägledning, inte möjlighet och sundhet. Formuleringen är oklar, så tänk på det.“4

12:185

24:28

322:78

4Sharh al-´Aqîdah at-Tahâwiyyah, s. 655-656